Etikettarkiv: rehab

På´t igen…

Standard

Idag börjar jag min morgon hos fysioterapeuten och visar upp resultatet av min idoga rehabträning. Ni har väl musslat ordentligt?

Jag säga att resultatet är noll, zero, 0! Men det visste jag ju eftersom jag har harvat på med olika rehabövningar och annat under åren. INGEN har varit intresserad av att ta reda på orsaken till smärtorna.

Men enligt läkaren jag träffade senast blir det åtminstone röntgen om fysioterapeuten inte kan hjälpa mig och mina knän. Å det kunde han ju inte, vilket var väntat. Så nu förutsätter jag att jag får en tid för röntgen så snart som möjligt. Eller hur!?

…………..

Nu har jag varit där och som jag trodde kan inte fysioterapeuten hjälpa mig mer. Å inte kan han skriva remiss till röntgen utan det måste man vara läkare för att göra.
Så på måndag har jag tid hos läkare! SEN får jag kanske en röntgen. Vem vet!

knä

Annonser

Dags igen för jockiga kedjebrev och töntiga statusar…

Standard

Jamen titta, nu är det ju dags igen. Dags att dela töntiga statusuppdateringar och skicka kedjebrev för att få mig att uppmärksamma cancer!

För helvete människor… CANCER BEHÖVER INTE UPPMÄRKSAMMAS. Det som behövs är pengar till forskning och pengar till rehabilitering för oss cancerdrabbade.

Ja, du läste rätt. Vi behöver pengar till rehabilitering för vet ni, vi må vara cancerfria men friska är vi många som inte blir. Så skänk en slant till Cancerrehabfonden OM du verkligen vill uppmärksamma och göra skillnad!

Dra det gärna ett steg längre än att stanna vid pengar till forskning och rehabilitering nu när alla ändå uppmärksammar just cancer. Hjälp oss att få andra att förstå att behovet av rehabilitering är långt mycket större än som framkommit. Det är något som kan komma att behövas många år efter behandlingen är över.

Jag som har förmånen att träffa gyncancerdrabbade kvinnor regelbundet kan vittna om att det är fler än jag som har behov av rehabilitering.
Men, å det finns många men, är det svårt att få hjälp till rehab efter att behandlingen är slut. ”För då är vi ju friska!”
Det finns gånger då försäkringskassan nekat till sjukskrivning just för att behandlingen är över och man anses vara frisk och helt arbetsför!
I mitt fall fick jag inte tjänstledigt för att gå på rehab. Arbetsgivaren tyckte att det skulle bli orättvist eftersom ingen annan hade fått det! Det handlade om en eftermiddag i veckan under sex veckor. Alltså 24 timmar! Det fanns heller ingen annan som fått gyncancer på min avdelning. Orättvist!?

Behovet av rehabilitering är alltså stort och det tar aldrig slut. Det kan tyckas att vi begär mycket som vill ha möjlighet till livslång rehabilitering. Men ärligt, det enda vi begär är att leva ett liv som vilken annan kvinna som helst. Ett liv där vi orkar med vänner och familj, klarar av en helt vanlig vardag med meningsfull fritid. Ett liv där vi inte behöver vara rädda för att göra på oss i olika situationer. Ett liv där vi klarar av att arbeta utan att behöva sova middag flera gånger per dag. Ett liv där vi slipper hjärndimma och klarar av att hålla en röd tråd genom ett samtal. Ett liv där vi klarar av att läsa en bok och faktiskt förstå vad det är vi läser.
Läs även UngCancers inlägg, cancerbaksmällan.

Ett liv helt enkelt. Det är det enda vi begär och det kan ingen töntig uppdatering eller ett jockigt kedjebrev ge oss.
Tack för ordet jockigt! Det fick jag av en vän som precis skickade mig ett kedjebrev för att uppmärksamma cancer. Jag tackade nej till det och då kom hon på att jag tyckte sånt var ”jockigt” Ett bra ord!

Jag får alltid ett par mail efter ett sådant här utskick där folk förklarar att det ena inte behöver förta det andra. Att de minsann delar uppdateringar OCH messar pengar när de sett cancergalor. Men så bra! Då är det inte dig det här inlägget vänder sig till.

fuck

FUCK CANCER

Bra i knät… my ass!

Standard

Efter att ha fått njuta av att mitt knä höll Blodomloppet några dagar är det nu värre än någonsin. Å jag är pisst!
Jag är förbannad över att allt jag lagt ner i form av rehabträning, stretch och undersökningar är gjort  helt i onödan. Dels är jag pisst över alla de tusentals kronor jag lagt ner på knähevetet är borta! Förbannat!

Så stötvågsbehandlingen jag skulle göra hos naprapaten idag ställdes in och i stället fick jag lite stretch och massage av mina vader. That’s it!

Ska dit om fyra veckor igen men jag vet inte om jag behåller den tiden. Jag har ingen lust att lägga ut än mer pengar på det redan svindyra knät. Jag tror jag försöker få en läkartid, ev. röntgen och kanske kortison i stället.

Under tiden proppar jag i mig Voltaren!

voltaren

Den där kroppen…

Standard

den är fiffig den. Å nu skriker den åt mig att lugna mig, att ta det lugnt, att jobbet inte är viktigare än jag. Så nu lyssnar jag på vad den säger.

Jag är, tack och lov, duktig på att ta hand om mig i vardagen. Om inte, hade kroppen nog skrikit både tidigare och högre.
Det svåra är att det som skaver inte är något jag kan rå på, utan det är ett stort organisationsknas som ska lösas av andra än mig. Under tiden tar jag hand om mig här hemma. Tar det lugnt, dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro. Har rehabat knä och ben och yogat så här på morgonkvisten.
Snart är jag redo för att börja röra mig på jobbet. Där tänker jag jobba i den takt jag mäktar med just idag.

Så får det bli. Hur det ser ut i morgon får jag se då. Jag lever här och nu helt enkelt.

stress

Balans…

Standard

För varje framsteg jag och kroppen gör måste det även finnas bakslag. Det är som det är, det vi brukar kalla Universums Balans. Inget mer, inget mindre.

Ju bättre jag blir i axlarna desto sämre blir jag på andra ställen. När jag var på sjukhuset i Gävle fick jag kateter och den skrapade upp mitt gamla sår och det är värre än tidigare. Men jag slipper åtminstone vara så orolig som jag var första gången det hände, nu vet jag vad det är och hur man lagar mig.
Dock ger det mig problem i vardagen eftersom jag inte kan ge mig iväg ut hur som helst. Jag måste ha kontakt med Huset åtminstone ett par gånger i timmen.

Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Jag skulle skriva av mig lite nervositet var det tänkt. Jag ska iväg till röntgen idag och kolla upp min slappa vänsterarm. Direkt efter röntgen ska jag till ortopedmottagningen och får armen kollad. Jag är lite orolig över att de vill öppna upp mig. Inte där och då naturligtvis men väl senare.

Men jag ska inte måla fan på väggen, det är inte alls säkert att det blir så. Jag återkommer i eftermiddag med besked.

Vägg

Kropp är inte på topp…

Standard

Nä, jag ska inte rimma trots att jag har försökt en timma.

Närå lovar, jag ska inte rimma något mer. Det var kroppen jag skulle skriva om, eller rättare sagt det som kroppen, och knoppen, ska få vara med om.
Igår morse, efter att kroppen blir värre och värre, går ner sig och beter sig som den aldrig har gjort fick jag nog och ansökte om en rehabvecka. Efter lunch rigde de och berättade att jag var välkommen.

Så jag ansökte om semester och utan att ens ha fått den beviljad än så ser jag fram mot en veckas rehab och träning. Efter den veckan hoppas jag att jag har de nycklar som behövs för att få en åtminstone okej kropp. En kropp som fungerar mer än nu.

Nycklar

Bra tid…

Standard

Visst är semester en bra tid till att skapa nya vanor och ”komma igen”?! Jag tror åtminstone att det är så… Det finns tid för planering, tid för genomförande och tid för eftertanke.
Visserligen är vardagen rätt bra med sina rutiner och ramar men just tiden är inte heller att förakta.

Nu ska jag först iväg till Prag med mannen en sväng. Då är det ingen idé att skaffa nya vanor eftersom jag mest kommer att skaffa mig nya bekantskaper i form av god öl. Men jag undrar, blir jag dödad om jag dricker vin emellanåt?

Hur som, Pragresan varar inte i evighet och jag är snart hemma igen. Då är det hög tid att börja med en ordentlig rehabilitering av min eftersatta kropp. Det är främst smidighet och rörelse jag måste öva upp igen, främst benens smidighet. Pga strålningen är jag stel och får lätt ont från midjan och ner till knäna ungefär. Jag får en del träningsvärk i benen, de sväller upp och är stela som stolpar. Ryggen är det ungefär detsamma med, stel och öm. Dock sväller den inte upp tack och lov!

Men först helg, sen Prag med mannen. Han har redan varit där och vill nu visa mig en miljard olika ställen han varit på. Det ska bli kul och jag ser verkligen fram mot att åka iväg en sväng, upptäcka en massa och dricka öl. God öl!