Etikettarkiv: livet

Dagen idag…

Standard

Just den 11 februari har bjudit på en hel del genom åren. Mest elände eller åtminstone ledsamheter dock. Därför ska jag se till att göra något roligt efter jobbet idag i stället. Ni vet, balansen!

För sex år sedan idag fick jag konstaterat att jag fått livmoderhalscancer. Efter månader av galna undersökningar och gissningar av en klåpare på Akademigruppens specialistklinik här i Uppsala kom jag till Akademiska sjukhuset och sen blev det åka av. Därför firar jag livet idag!

För två år sedan idag började för jävligt men avslutades på bästa sätt. Jag och A-L var och såg Jonas Gardell på UKK. Egentligen skulle jag gått med min lilla mor men hon låg nedsövd på sjukhuset. Efter många och långa månader gick allt bra. Å därför firar jag livet idag!

Å på dagen ett år sedan gick jag upp i ottan, åkte till Arlanda och vinkade av dottern som flyttade till Aten. Men snart kommer hon hem och hälsar på en smula. Det ser jag fram mot. Å därför firar jag inte bara livet, utan även mina ut-ur-landet-flyttade barn!

Å idag har jag så bytt kontorsrum. Jag har bytt utsikt över Fyrisån mot en utsikt mot en innergård. Stort mot smått. Å snart byter jag även kollegor.
Jag har blivit förflyttad till en enhet jag aktivt lämnade för tolv år sedan. En enhet jag aldrig velat gå tillbaka till. Men nu sitter jag här och har inte ett dugg att säga till om.
Men vad hade jag väntat. Det är den 11 februari och det är sällan det händer roliga saker just den dagen. Det har baktiden visat!
Som grädde på moset är det världsdagen för de sjuka idag!

Dock finns en smula balans ändå. Min farbror har namnsdag idag. Å där fick jag ytterligare en anledning att fira idag!

iks

Annonser

Dagens, eller kanske livets,dilemma…

Standard

Jag är less på att vara singel. Jag har varit ensam så länge att jag inte ens minns när den känslan kom till mig. Singel har jag dock inte varit lika länge. Å när det hände har jag heller inte en aning om. Exet drog sig undan, slutade prata med mig, slutade ta kontakt och gjorde i stället allt för att undvika mig. Värst var när han vände i dörren på en krog jag satt vid. Ensam! Det gjorde så oerhört ont och jag känner av det än idag. Sedan gick det ett tag och så såg jag på Facebook att han var singel. Från att inte ens visat sin status när han var med mig, la han singelstatusen offentligt. Jaja, jag är inte helt trög så jag begrep att han inte vill ha något med mig att göra.

Så jag har varit ensam en bra tid innan jag blev singel. Å nu har jag lessnat. Jag vill ha någon att dela vardagen med. Jag vill ha en ICA-shoppingkompis, jag vill ha någon som finns här hemma när jag kommer hem, jag vill ligga sked, jag vill följa en serie på TV med någon, jag vill dela den där trista städningen med någon, jag vill bli serverad kaffe på sängkanten. Jag vill inte vara ensam!

Dilemmat är att trots att jag är vuxen och fattar att alla män är inte otrogna svin så säger min erfarenhet att ingen man är trogen. Å jag vill INTE ha en man som jag måste dela med andra kvinnor. Det har jag haft så det räcker. Jag KAN det där! Å jag vägrar.

Finns det ens trogna män? Finns det män som klarar av att vara med en kvinna, att ge den kvinna de lever med uppmärksamhet och kärlek i både bra och dåliga tider? Eller drar män så fort det blir jobbigt?

Min erfarenhet är inte god alls. Men på något sätt så har jag ändå hoppet kvar. Men det är kanske dumt. Vad vet jag.

Jag vill inte vara ensam längre. Men litar jag ens på män. Jag vill ju inte bli en svartsjuk bevakande kvinna. Jag vill bara vara jag. Mie! Jag vill vara mig själv, men inte ensam.

20180705_121025

Jag är faktiskt svinglad!

Det finns AW…

Standard

…å så finns det AW med Maria. Å den ena är inte på något sätt lik det andra. Det lovar jag!

Jag är egentligen för gammal för sånt här. Det märks på att jag inte är människa förrän idag! Men vad gör det. Jag lever gott och har kul. Till skillnad från så många andra lever jag varje dag! Så det så!

Bilder säger så mycket mer än ord… här är några från ett härligt dygn i mitt liv.

Räkmacka är gott…

Standard

… å jag har det oförskämt bra just nu. Så här bra har jag nog inte mått på länge. Livet är räkmacka helt enkelt.

Jag sover gott, vaknar pigg, har energi och ja… jag är fanimig lycklig! Det är egentligen inte så mycket jag gör utan snarare mer sånt jag inte gör nu för tiden. Eller rättare sagt, saker som inte längre gnager och stör. Älska räkmackeliv!

glad

Slut på meddelandet!

 

Njutit utedag…

Standard

Redan vid tiotiden stegade vi iväg till skogs. Ute i skogen såg vi inte särskilt många spår av stormen som dragit fram. Gott så!

Knallade en halvmil innan vi gjorde stopp. Fixade brasa som de värsta skogsmullarna, värmde Bullens Pilsnerkorv och lunchade. Aldrig smakar väl saker och ting så bra som de gör ute. Värmde oss lite med medhavd glögg i termos. Gott det å!
Kommunen ska ha all cred för att de fixar och håller ordning ute vid vindskyddet. Det finns både spint och ved, även papper. Det är rent och snyggt runt ikring. Riktigt bra jobbat.

Väl hemma igen tänker jag inte göra mycket mer än att tvätta upp de rökdoftande kläder jag haft på mig. Jo, jag ska även packa träningsväskan för i morgon är det dags för ytterligare ett pass på gymmet. Efter det kan vi köra fredagsmys med gott samvete. Åtminstone jag!

Men det är i morgon det. Nu Netflix och chill. Typ!

Den som spar, han har…

Standard

Gårdagens lugn håller i sig och jag tänker inte göra många knop idag heller. Ska så klart ut och lufta mig lite men det får bli försiktigt eftersom det är glashalt ute. Har dock shoppat till mig ett par dubbade kängor så det ska nog gå bra.

När jag inte är ute och prommar kommer ni att hitta mig i soffan. Jag ska äntligen böra se Game of Thrones. Men gudars… sist  på bollen tänker ni. Den som spar han har tänker jag…

Hörs!

GoT

Bra dag…

Standard

Fortfarande lika gungig i huvudet men mår bra trots det. Gårdagen smittar av sig på dagen idag.
Härligt söndagshäng med bubbel och babbel. Tittade på It och kände mig riktigt mallig att jag tordes. Jag är löjligt rädd för såna filmer men med sällis går det bra. Dessutom började vi titta på filmen när det var ljust ute och det underlättade. Dessutom var den inte lika läskig som jag hade inbillat mig. Men jag kommer aldrig att se sånt när jag är ensam. Där går gränsen.

Jag är fortsatt hemma men är tvungen att ta mig ut till tandläkaren idag. Det ska nog gå bra, det är i värsta rusningen så OM jag skulle vingla omkull får jag säkert hjälp av någon vänlig själ till slut. Men jag tror det är lugnt, jag går sakta och försiktigt. Då gungar det inte lika illa.

Måndag, ny vecka, nya tag. Livet är gott!

det

Det där med avslut…

Standard

När man är hemma mest hela tiden finns det verkligen tid till tankar och funderingar. Å idag har jag funderat på avslut. Är det viktigt med tydliga och klara avslut?

Jag trodde det tidigare. Jag menade att ett tydligt avslut också var som en språngbräda, ett sätt att kunna ta sig vidare. Jag trodde att det annars fanns risk att man liksom fastnade kvar. Gick i geggan utan att komma vidare. Men behöver det verkligen vara så?

Jag tror inte längre att det är nödvändigt med avslut. Ser jag på mitt senaste förhållande så har det inte funnits något tydligt uttalat avslut. Det har i stället funnits flera små avslut. En del tydliga, en del mer diffusa. Men de har funnits. Det är inte alltid jag har sett dem där och då men nu när det inte finns något mer förhållande ser jag avsluten tydligare.

Redan långt innan vi slutade träffas fanns liksom inget ”vi” kvar. Jag försökte förklara det mer än en gång men jag möttes oftast av än mer tystnad och mindre känsla av ”vi”. Jag vet inte om det var för att straffa mig eller om det bara blev så. För så blev det, varje gång. Kvar fanns två människor som levde sina liv, var för sig. Ibland hälsade vi på varandra. Ibland blev jag medbjuden när mannen skulle göra något tillsammans med andra. VI bjöd aldrig in några andra utan jag fick följa med, om jag ville. Till slut ville jag inte det. Jag stannade hemma i stället för att hänga på redan gjorda planer.

Ett annat avslut var att diskussionerna och informationen tog slut. Värst var när jag fick höra att särbon skaffat sig en ny lägenhet. En etta! En ungkarlslya där det inte finns plats för fler än en. Det skulle inte finnas plats för mig. Å med det fanns det absolut inget VI kvar. Att byta ner sig var ett ensidigt beslut och inget jag var med och diskuterade över huvud taget. Jag fick inte ens information om att han var på gång att leta nytt. När allt var klart fick jag reda på det. Där och då tog det mesta slut. Jag kände mig ledsen och bortvald. Inget man ska känna i ett förhållande över huvud taget. Men det gjorde jag.

Det sista avslutet var när han berättade att han skulle ta de kontakter han borde ha gjort för länge sedan. Det var som dags att rätta till saker som var skeva. Å det har han säkert gjort, men det som skevat med mig har han då aldrig försökt göra något åt. Jag var så klart inte inkluderad i det som skulle fixas. Åter igen levde han vidare i ett liv där jag inte fick plats.

Naturligtvis har det hänt en massa annat. Så här på pränt kan man kanske tycka att det inte är så farligt. Men känslan av att vara ensam i ett förhållande är oerhört jobbigt. Att känna att man inte är med i varken tanke eller handling dödar det mesta.

Så det blev aldrig något riktigt avslut utan en massa små som sammantaget till slut gjorde att det blev ohållbart.

Men jag tänker inte gegga ner mig i det som varit. Jag lär mig i stället. Det jag främst lärt mig är att jag vet vad jag vill- och inte vill- ha i ett förhållande.

Jag vill så klart vara inkluderad, jag vill skapa ett VI som både ser och planerar framåt. Inte två liv som i bästa fall går i takt. Det betyder inte att jag vill att VIet ska vara störst för man är trots allt två individer med olika intressen och liv. Men det måste finnas ett tydligt vi. Ett vi där två personer finns och räknas med. Ett vi som i gemenskap. Ett vi som skapar samma historia.

Jag vill inte leva som reserv i ett förhållande helt enkelt.

Å får jag inte det vet jag att jag klarar mig utmärkt på egen hand. För det gör jag nu och har så gjort under senare delen av mitt förhållande.

Så det så!

kf

Plåsterfri…

Standard

Sedan ett tag tillbaka är jag fri från mina hormonplåster jag fick i samband med cancerbehandlingen. Först tyckte jag att det kändes skönt och mer naturligt så men nu är det bara jobbigt. Jag ser INGET positivt alls i att vara naturlig och utan hormoner!

Fy fan. Klockan är inte ens tolv på dagen och jag har haft sex stycken rediga svettanfall. Däremellan fryser jag som en hund. Varför nu hundar skulle vara överrepresenterade i frågan om att frysa. Idag har jag även blivit yr varje gång svettanfallen kommit så nu är jag livrädd för att svimma och slå mig också.
Jag är trist och less, jag vill skrika och gråta men eftersom jag är uppfostrad så gör jag inte det. Jag låser in mig på mitt kontorsrum i stället.

Jag sover inte om nätterna eftersom jag blir varm. Och utan sömn är jag inte mig själv. Förresten, vad är ens ”mig själv” nu? Jag känner inte igen mig alls. Inte på något sätt.

VAR är det där livet som skulle börja efter 50? Jag väntar fortfarande!

styrka

Bara tisdag…

Standard

…men det känns som om jag jobbat hela veckan snart. Vet inte varför, men nu är det segare än sirap. Tur att jag har kuligheter att se fram mot och inte bara grå och smetiga jobbardagar.
Ikväll ska jag på Reginateatern igen för att se, framför allt, lyssna på Blåsvarta Baksmällan som är världens största podcast om IK Sirius fotboll! Vill man lyssna på poden kan man göra det via deras blogg Blåsvarta Baksmällan.

I morgon är det Yoga med bästa Lizah på Hållbar Hälsa, på torsdag har jag kvällsmöte och sen är det fredag och adventshelg på gång!

Så egentligen gör det inget om tiden går lite långsamt. För jag ska ju hinna med hemmet och mig själv också. Måste göra mig en smula adventsfin till helgen. Skaffa nya adventsörhängen eftersom de gamla som jag haft varje advent i flera år har gått sönder. För adventsörhängen måste man väl ha?!

aöh