Etikettarkiv: krossade axlar

Dagen idag genom åren II…

Standard

Idag för tre år sedan åkte jag till Gävle efter jobbet. Marit mötte upp mig och vi knallade till första bästa pub och drack ett par öl. Därefter installerade vi oss på hotellet, bytte om och gick ner i spaet. Heter det spaet? Skit samma, vi gick ner till hotellets spaavdelning! 🙂

Åter på hotellrummet skrattade vi oss fördärvade åt Galenskaparna på TV, vi garvade ännu mer när vi spelade in och skickade galna filmer till Nina. Sen duschade jag… halkade och krossade båda axlarna och ansiktet gjorde ett avtryck i golvet som säkert fortfarande syns.

Sen följde ett par veckor på sjukhuset och efter det sjukskrivning i fyra månader. Jag hade hemhjälp tre gånger om dagen, kunde inte göra något alls på egen hand.
Tack och lov fanns familj och vänner som hjälpte mig eller bara höll mig sällskap i morfinruset. Sjukresor och taxi tog mig dit jag skulle. Hemstäd och matleveranser såg till att jag hade mat och rent hemma.

Än idag rehabtränar jag mina axlar, ärret under näsan ner på överläppen syns fortfarande men bleknar sakteliga. Å min vänsterarm kan jag inte sträcka rätt upp i luften längre.
Men jag lever. Å precis det ska jag göra varje dag i resten av mitt liv. Så det så!

högbo

Som plåster på såren fick jag en helg för två av koncernchefen. Jag tog självklart med Marit och vi fick en fantastiskt helg där.

Annonser

Som av en händelse…

Standard

Igår skickade jag ett mail till Förenade Liv och bad om att få namn på chefen på den avdelning som har hand om mitt ärende.

Idag fick jag ett mail om att ärendet är färdigbehandlat och pengar på väg.

Bra jobbat. Från det att jag påtalade att det nu gått två år från skadetillfället tog det ett halvår innan pengarna kom. Verkligen bra jobbat!

förenade liv

Förenade liv… försenade ersättningar

Ner som en pannkaka…

Standard

Idag är det på dagen ett år sedan jag åkte till Gävle för att svira omkring med Marit. Vi hann in på den lokala puben och dra en öl. Vi hann också checka in på hotellet och ta ett uppfriskande bad i poolen.
Vi hann skratta en massa åt galenskaparna på TV, vi garvade ännu mer och skickade galna filmer till Nina. Sen duschade jag… halkade och krossade båda axlarna och ansiktet gjorde ett avtryck i golvet som säkert fortfarande syns.

Ambulans till Gävle sjukhus, efterföljande två veckor tillbringade jag på Akademiska sjukhuset. Fick hjälp att duscha EN gång på dessa två veckor. Det var hemskt, jag kunde bara röra på fingrarna till att börja med. Klarade inte av att göra något på egen hand. Inte ett dugg! Så utlämnad har jag aldrig varit, så totalt utan privatliv!
Goda vänner kom och hälsade på mig och höll mig sällis i morfindimman jag befann mig i.

Väl hemma levde jag med hemhjälp tre gånger om dagen. De skötte om mig som ett barn och gjorde allt utom att städa och handla. Övrig tid fick dottern hjälpa mig. Å den ungen har jag mycket att tacka för. Hon har gjort mycket mer än någon dotter ska behöva göra för en förälder.

Mats hjälpte mig igenom många helger… och han fick hålla all kontakt med hotell och försäkringsbolag. Marit och Nina var hit med hemlagad mat och gav mig sällis. Mina föräldrar småhandlade åt mig när mathem.se hade stängt. Min son och sondotter höll mig sällis och kom hit med mat. Dotter köpte kläder åt mig och jag fick låna pappas stora skjortor eftersom jag inte fick på mig mina kläder.

Mitt i allt gick jag på läkarbesök, var på tre olika sorters röntgenundersökningar och sjukgymnastik. Jag försökte sluta med morfinet, på egen hand då läkarna inte hjälpte mig med avtappning, och åkte på världens abstinens. Fick mer morfin och började om med nedtrappningen. Vankade omkring och grät nätterna igenom. Hade jag kunnat ta mig ut hade jag fixat cannabis, men jag var tvungen att bita ihop och härda ut.

Jag började jobba igen efter ett knappt halvår och sakta tog jag mig tillbaka till det rörliga livet igen.
Nu lever jag för fullt, kan röra mig rätt bra men inte som tidigare. Jag vaknar om nätterna av att jag har ont i axlarna, vänder på mig och somnar om. Flera gånger i veckan domnar armarna bort under natten.

Men jag är glad! Jag är glad över min familj och mina vänner som varit med mig på den här förkrossade resan. Å jag är glad över att jag lever, att jag inte slog ihjäl mig i duschutrymmet Å jag är glad över att ha kommit så långt med min rehab. Jag får fortfarande flashbacks från olyckan, å varje gång jag duschar tänker jag mig noga för innan jag rör mig. Nu kan jag åtminstone duscha utan att gråten överfaller mig.
Jag för framsteg. Inte varje dag, men jag gör framsteg och det är gott nog!

Å snart ska jag fira livet… Så det så!

 

Kropp och minne…

Standard

Kroppen är en konstig sak, minnet är nog än konstigare. Absolut inte smarta, tvärt om. Hade t.ex. min kropp och minne varit det minsta smarta hade de kommit ihåg saker och ting de ska akta sig för, utan att klubba mig med flashbacks . Typ.

I morse hände det för andra gången. Jag var helt oförberedd och golvades, tack och lov inte bokstavligen den här gången, när min kropp och minne fick för sig att minnas olyckan i duschen. Fy fasen!

Sen matade hjärnan på med smällen, smärtan, drogerna, rädslan och ångesten jag fick när jag trodde jag skulle dö. Jävla kropp, jävla minnen.

Tursamt nog kunde jag vända det hela genom att tänka på det goda som faktiskt fanns mitt i allt elände. Klapparna på kinden, pussarna på pannan och även på hur jag fick hjälp att flytta på mina kroppsdelar. Det är vänskap det… oslagbar!

Livet är som Star Wars, det goda vinner. Så det så!

falla

Något jag hellre faller för i duschen…

Planeringsdag är också jobbardag…

Standard

L, en tjej som ska avlasta mig under tio timmar per vecka, kom och installerade sig igår. Hon är jättepepp på att komma och jobba och jag känner mig genast mycket lättare och riktigt pepp jag med.

Därför känns det dumt med en hel planeringsdag idag. Jag VET att det är nödvändigt med planering också. Å nu jobbar jag på en bra enhet med bra chefer och kollegor. Så jag vet att dagen idag kommer att bli både givande och bra. Men ändå… jag kan inte rå för att jag inte tycker att det är att ”jobba på riktigt”.

Jag måste jobba med min inställning. Uppenbarligen. Fast det går kanske inte att ”lära gamla hundar sitta”. 

Just sitta lär det bli en hel del av idag under planeringsdagen. Så jag släpar med mig träningsväskan och ger den här kroppen en riktig genomkörare. Ska även testa hur axlarna klarar av marklyft. Några 100 kg lär det inte bli…idag. Långt därifrån. Men innan sommaren är slut ska jag vara där, plus moms, 25% moms. Så det så! 

  

Bilaterala proximala humerusfrakturer…

Standard

…är ett minne blott. De har läkt ihop!

ÄNTLIGEN

Men tyvärr har jag förmodligen råkat ut för en inklämningsskada, främst i höger axel. Jag ska börja cuffträna, träna mycket rygg för att se till att axlarna håller sig i lätt läge och inte tippar framåt.
Blir det inte bättre så får jag komma tillbaka och ta kortison i axeln. Men det är inget jag bryr mig om nu. Jag är läkt och det är huvudsaken!

axel

Här emellan går senor och skit, där är det trångt, där klämmer det å där är jag förmodligen inflammerad. 

Idag faller domen…

Standard

Idag är det dags. Idag får jag veta hur det står till med mina axlar.

Jag hoppas naturligtvis på att läkningen har satt en jäkla fart. Jag hoppas på att jag kan få börja använda axlarna så smått. Men jag är skeptiskt… Vaknar varje morgon med bortdomnade armar. Har ont varje dag. Det verkar inte stå rätt till på något sätt.

Men med en dåres envishet håller jag tummarna och hoppas på mirakel. Står inte ut längre.

Under förmiddagen, röntgen. I eftermiddag, träffa ortoped. 

20140301_141947[1]

Högt, lågt och lite mittemellan…

Standard

Veckan är bara halv men redan nu har jag befunnit mig både högt och lågt, idag är det dags för mittemellan.
Jag har skrattat mycket, träffat goda vänner från förr och nu, fått höra så mycket fint… och tack vare allt det har jag även klarat av det låga.
Jag såg det inte komma. Men i söndags såg jag på en film och i den så var det en människa som ramlade. Handlöst. Framåt. Man såg inget, men man hörde hur han slog i backen.
Då brast det för mig… åh jävlar vad jag grät. Grät över olyckan, grät över min rehabtid, över mina fortfarande oläkta frakturer men också över alla fina vänner som funnits för mig under tiden.
Sen spottade jag upp mig.
Å så kom ”Nej till cancer”. Jag var bjuden dit för ett par år sedan men jag gav bort mina platser för jag pallade inte gå då. Cancern var så ny.
Jag trodde jag var mer rustad nu. Jo tjena. Inte ens hemma i soffan funkade det och efter åtta minuter hulkade jag hysteriskt och fick stänga av.
Sen spottade jag upp mig.
Idag ska jag göra något mittemellan. Jag ska gå på bio. The hateful eight! Älskar Quentin Tarantinos filmer.
8

Januari 2016…

Standard

Nu har jag rensat ut bilder från 2015 ur mobilerna. Det var en salig blandning må jag säga, precis som året har varit.
Jag gillar att tömma mobilen och spara undan det som varit så här i nyårstider. Något nytt för 2015 är att det har varit ovanligt många selfisar och vad det säger om mig vet jag inte.
Å förresten, 2016 som bara är tre dagar gammal ser ungefär likadan ut, en massa selfisar.
Kommande årskris, vad vet jag!

Självklart bjuppar jag på några bilder från året som varit…

Enarmad och hoppfull…

Standard

Jag börjar bli rätt less på att gå hemma hela dagarna och inte kunna göra något alls. Pissless om jag ska vara ärlig.

Men så kom jag på att jag borde kunna baka mjuka kakor, med äpplen i eftersom jag fortfarande har kvar en del. Vips var kakan färdig och nu har jag lite fikabröd om jag får oväntat besök.

Å jo, det gick bra att göra själva kakan med en arm. Men att skriva äpplen gick sämre så nu sitter jag här med dunkande och het vänsterarm. Dags att ta en liten vila i soffan. Som sagt, pissless!

Kaka