Etikettarkiv: bekanta

Kräftskiva…

Standard

Avslutade tisdagen med att äta kräftor tillsammans med sonen, svärdotter, deras vänner, förälder och förälders vänner.
Man hade ordnat så fint med smyckad altan, precis så som en altan ska se ut under kräftskivan. Det bjuppades på svenska kräftor, grillat, sallad, ostar och gud vet allt. Vi blev riktigt bortskämda och åt gott. Jag höll mig till kräftor och skippade det grillade.

Det var kul att hänga med sonen så klart men det var minst lika kul att träffa nytt folk. En salig blandning av människor.

Kände mig mätt, nöjd och lycklig när jag cyklade hem i sommarnatten. Livet är gott och om en och en halv arbetsdag har jag semester igen. 😉

kräftor

Annonser

Dagen idag genom åren…

Standard

Just idag, 7 augusti, har tydligen varit en dag då det hänt en del saker för mig. Det har jag sett på FB´s ”den här dagen”.

Så idag för fem år sedan träffade jag Maria för första gången. Det var också då, fast lite senare jag träffade Nillan, Alva och Inger, tre andra bloggare.
Det var en konstig dag egentligen. Konstig men skitkul. Man skulle alltså ha bloggträff, tre personer träffades och fick ett varmt välkomnande av värdinnan. De blev visade runt i stan och de hade mys.
Jag var välkommen dit jag också så klart, fast efter middagen var serverad och uppäten. Jag skulle heller inte bli mött, jag skulle inte få hänga med de andra och få en tur runt i stan. Nä som sagt, efter maten var jag välkommen.
Så Maria visade att hon åtminstone är uppfostrad så hon bjöd hem mig på middag och vi åt och drack vin. Sen for vi vidare och hade bloggträff. Värdinnan var inte ett dugg välkomnande utan tvärt om, var rent oförskämd. Till slut började hon tjata om att sista bussen snart skulle gå. Inte bara en utan fler gånger. Maria och jag fattade vinken och tog taxi hem till henne och fortsatte ha askul. Å ja, det har vi haft sedan dess.

Den oförskämda värdinnan vill nu träffas, vill komma över till mig och umgås. Men nä, det struntar jag i. Faktiskt. Jag har visserligen inte många vänner men de jag har är bäst och det räcker med dem. Så det så!

fika

Baksidan av igentagandet…

Standard

För ett år sedan valde jag att vara hemma och ta igen mig i stället för att åka iväg på en weekend i skärgården med vänner. Jag var helt slut i kropp och knopp, orkade knappt med vardagen.
Det togs inte emot på bästa sätt och jag fick skit för det. Sedan dess är jag ute i kylan och får inte vara med längre. Jättetrist men inget jag kan göra något åt.

Igår var det dags igen. Jag hade talat om att jag var trött efter veckans event och behövde vara i lugn och ro. Men så hade jag den dåliga smaken att vara ute och gå. Å fick skit för det!

Kan säga att jag inte bara har lärt mig hur jag ska göra för att hushålla på energin när det behövs. Jag har också lärt mig vad som är värt att släppa och hålla fast. Å sånt här trams klarar jag mig utan. Sånt släpper jag.

Så det så!

För övrigt hade jag en alldeles fantastisk promenad igår. Gick i den skog jag gick i som barn. Åt god picknickmat, bättre mellis och hade bästa sällskapet. Ett sällskap som har samma insikter som jag. Som både ger och tillför. Precis som de vänner jag har i livet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

På dagen fem år…

Standard

Nu är den passerad. Den där magiska ”på dagen fem år sedan cancerbehandling”!
Folk runt mig har frågat om hur det är att bli friskförklarad. Jag förstår inte var folk fått det ifrån, att femårsdagen är en slags friskförklaringsdag?! Cancern försvann i.o.m. behandlingen. Det som skiljer nu från då är att jag har lika stor, eller liten, risk att få cancer som vilken annan person som helst. Den vanligaste perioden för återfall, recidiv, är över.

Men frisk då? Nej, som jag alltid säger så är jag visserligen cancerfri men frisk blir jag aldrig.

Hur som, det är rätt skönt att vara utsläppt från onkologen. Men inte odelat skönt, det är läskigt också. Känslan är på samma sätt som för fem år sedan, då jag grät när jag för sista gången klev ut från avdelningen efter min sista inre strålning. Jag var livrädd eftersom jag inte skulle få träffa någon läkare på hela tre månader. Från att ha haft daglig kontakt under sex veckor stod jag ensam.
Nu gör jag det igen. Från att ha kunnat ringa onkologen vid problem ska jag nu ringa vårdcentralen. Å det vet ju alla hur kul det är att ha kontakt med dem. OM man nu ens får kontakt med dem över huvud taget!

Men jag tänker fira. Fira livet, fira att jag mår bra i det stora hela. Fira genom att representera Nätverket mot gynekologisk cancer på en Inspirationsdag med tema ”Lymfödem, sex och samliv”.

Jag har lärt mig en massa om mig själv under dessa år. Jag har också lärt mig en massa om andra. Främst har jag lärt mig vilka som är mina vänner och vilka som är mina bekanta. Jag har vuxit på många sätt och jag tror att jag kommit ut som en bättre människa. Åtminstone är min plan att göra det. Tillsammans med mina vänner, utan mina bekanta!

Nu kör vi… livet är nu!

 

Fredagsmys…

Standard

Fredagsmyset igår bestod av härligt häng med andra halvan av MiSu. Men den här gången var det fredagsmys och inte träning som var i fokus. Rätt skönt det också.
fredag

Vi åt och drack gott och hade det, som vanligt, härligt. Den här gången blev det inget dopp i polen men sommaren har ju knappt börjat så det kommer säkert fler chanser.

Å idag börjar jag dagen med att planera och fixa så att söndagens alla press- och mediabesök på Studan får det bästa mottagandet de kan få. Bajen kommer på besök och jag ser fram mot en bra match. Fullsatt och massa reportrar och fotografer. Ska bli riktigt kul.
media

I övrigt är allt finfint. Mitt knä känns rätt bra efter torsdagens Blodomlopp. Lite svullet är det invändigt men jag har inte ont alls. Svinskönt!

Saker och ting ordnar helt enkelt upp sig bit för bit. Saker och ting faller som på plats. Livet är gott, vänner är bra att ha, bekanta kan en mista utan att det svider så mycket.

Ha en go helg!

 

Som nyår…

Standard

Nu är det dags, jag är packad och redo att åka iväg på min rehabvecka. Det blir inte vilken rehabvecka som helst utan en vecka mellan mitt gamla och mitt nya jag.
De flesta startar sitt nya liv vid nyår, jag gör detsamma nu. Å jag ser fram mot det, ser fram mot att få saker och ting på plats, få pusselbitarna att passa igen och fylla de tomrum som finns i mitt liv idag.

En del tomrum har kommit mer eller mindre av sig själv, andra har jag skapat själv. Å det är upp till mig att fylla dem igen.
Jag har ett tomrum för vänskap. Visst, jag har enormt många bekanta precis överallt i landet och någon vän här i närheten. Men mina helger är ofta tysta och tomma. Det kan gå dagar utan att jag ens pratar med en enda människa. Så vill jag inte ha det längre.
Jag har från och med nu även ett tomrum efter Mister Lipton. Telefonen är tömd på kontakter, bilder och mess. Mängder av  mail är raderade och alla de foton jag fått likaså. Borta! Tomt!
Jag otrivs i tystnad och ovisshet, jag hanterar det oerhört dåligt. Jag otrivs också att ha alltför gles, på gränsen till obefintlig, kontakt trots löften och prat om annat. För mig är det enkelt, vill man så gör man. Det går inte an att säga en sak och agera tvärt emot. Orden tappar sin betydelse och handlingarna blir till sanning.
Jag är inte ledsen utan mer vemodig på något sätt. Något som funnits i många många år är borta, den längsta kontakt jag haft med någon över huvud taget, bortsett från min familj så klart, är över.
Å nu ska det tomrummet fyllas med annat.

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta blogga efter min vecka. Kanske, kanske inte. Förmodligen blir det så trots allt eftersom jag är en skrivande människa. Antar att det blir så när jag lever mestadels i tystnad.

Det här blir bra, det måste det. Å det roar mig.

ooyl

Vänner och tid, väntid…

Standard

Igår hängde jag med en mycket god vän, Åsa, som jag har gått i grundskolan med. Sedan vi gick ut nian har vi haft en enda återträff, å det var i början av 2000, å då sågs vi också. Det är alltså en hel del år sedan vi sågs.
Men så igår var det dags. Å fast det gått många år så kändes det inte så. Vi behövde inte ens gå tillbaka och ta vid där vi slutade senast utan vi var verkligen här och nu. Pratade om det som fanns i våra liv i detta nu. Det kändes inte som om vi varit ifrån varandra i så många år. Inte alls. Å tiden mellan tolv och fem bara försvann. Väl hemma var jag full med energi.

Å andra sidan har jag en kompis bekant i mitt liv där vi inte har samma flyt när vi ses. Vi hade kanske det en gång i livet men inte nu. Å när vi ses så är det bara jobbigt, obekvämt och tiden sniglar sig fram. Det är sällan något nytt som kommer fram när vi ses, utan gammalt ska ältas. Gärna mer än en gång. Väl hemma tar jag en tupplur för jag är dränerad på energi.
Det riktigt jäkliga är att såna människor inte har en aning om hur de uppfattas av andra. De har ingen aning om sitt egoistiska sätt. Å nej, det spelar ingen som helst roll om man berättar det för dem eller inte. Ingen skillnad.

Sånt sitter jag och funderar över idag. En dag då jag är hemma och är tokförkyld. Men efter att ha haft en härlig söndag kan jag ta det. Det blir någon slags balans av det. Universums balans.

Å det roar mig!

När alla vännerna gått hem…

Standard

Vaknar tidigt och är pigg… Det är sånt jag gör nu för tiden när järndepåerna är fyllda.
Fick en idé och började rensa bland folk på Facebook. Tänkte ta bort de jag inte umgås med, de jag inte träffar längre.
Inser dock snabbt att det blir otroligt många att ta bort. Jag umgås nästan inte med någon längre. Bloggvänner undantagna!
Kom på att mina bekanta försvann i takt med att jag slutade ordna spontanfester, picknickar i stadsparken, mellofester osv. De försvann alltså när jag slutade bjuda in.
Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Det är klart att det är lite sorgligt i hjärtat men mest är det nog befriande på något sätt.
Nu vet jag, det gjorde jag inte tidigare…

Summering av min obloggade tid…

Standard

Även om de gådda dagarna kan kännas innehållslösa och likna varandra som pärlor på rad händer det nästan alltid något.

En fredag för inte så länge sedan var jag och mannen på lokal. Det var rätt mycket folk i lokalen men vi såg ett långbord som var ledigt så när på två personer i ena änden.
Vad gör vi då, jo vi sätter oss i andra änden förstås! Så typiskt svenskt! Men de som satt vid andra änden hojtade och sa åt oss att komma. Å det gjorde vi. Sen hade jag det superkul, pladdrade och skrattade mycket.

Självklart tog vi en selfie...

Självklart tog vi en selfie…

Jag har varit ute och njutit av Uppsalas alla ljusinstallationer som finns nu till jul. Den här står på Stora Torget, eller Kärlekens torg som det nu kallas.

Kärleksträd på kärlekstorg

Kärleksträd på kärlekstorg

Jag har partat i ”Vardagsrummet” och var, precis som bilden säger, redigt på G. Skönt!
Screenshot_2015-12-12-21-51-42_resized

Naturligtvis har vi byggt årets pepparkakshus också… å jag blir lite trött, men det blir bara värre och värre, större och större för varje år.

Naket och bart, inte ens klart!

Naket och bart, inte ens klart!

Ingen har väl missat att jag varit på bio. Star Wars så klart! En julklapp från mannen. Kanonklapp!
FB_IMG_1450257845915

Å idag när jag kom till jobbet hade jag fått ytterligare en julklapp. Tack för det, god jul jobbet!
img_0226

 

Det händer saker och ting hela tiden som sagt, å jag blir alldeles varm om både kinder och hjärta. Jag älskar mitt liv! Så det så!

Å det roar mig. Mycket!

Män, män, män…

Standard

Jag vet inte om det är avsaknad av sol som gör det, men mina vänner diskuterar om, grubblar över och tänker på, män mer än tidigare.
Antigen är man utan man, eller också är man med mindre bra man. En del är med mycket bra man och väntar då bara på att det ska skita sig för det måste det alltid göra.En del återupptar relationer med män och blir förvånade över att de/det inte blivit bättre än förra gången.

Hur som, det är män, män och åter män… Jag önskar att solen och värmen kom så mina vänner och bekanta fick annat att göra än att grubbla på män.

män