Ingen ursäkt…

Standard

Minus tre timmar på sovkontot, sov bara mellan 22 och 03, och grått väder är INGEN ursäkt för att missa dagens stegmål.

Så det så!

Annonser

Det kommer alltid en ny…

Standard

Lördagen kom och gick. Jag var till Rosendal, ett nytt bostadsområde här i närheten, för att se på lägenheter, träningsställen och brandmän. De hade ett event där för att visa upp nyaste huset, eventet innehöll det som verkar vara obligatoriskt på såna här event. Ansiktsmålning, tipspromenad, korvgrillning och brandmän.

Var och tittade på gymmet och funderar nu på att byta bort Actic till detta som ligger närmare hemmet. Har jag tur så hittar jag någon i närområdet som jag kan träna tillsammans med. För det här går inte an längre. Jag är less på att vara otränad och ensam.

Fortsatte kvällen hemma i soffan. M som skulle ha kommit över valde annat sällskap trots att vi inte setts på ett tag. Trist, men sånt händer.

Idag är en ny dag och den kommer att bli bra, det ska jag se till. Så det så!

Dags igen för jockiga kedjebrev och töntiga statusar…

Standard

Jamen titta, nu är det ju dags igen. Dags att dela töntiga statusuppdateringar och skicka kedjebrev för att få mig att uppmärksamma cancer!

För helvete människor… CANCER BEHÖVER INTE UPPMÄRKSAMMAS. Det som behövs är pengar till forskning och pengar till rehabilitering för oss cancerdrabbade.

Ja, du läste rätt. Vi behöver pengar till rehabilitering för vet ni, vi må vara cancerfria men friska är vi många som inte blir. Så skänk en slant till Cancerrehabfonden OM du verkligen vill uppmärksamma och göra skillnad!

Dra det gärna ett steg längre än att stanna vid pengar till forskning och rehabilitering nu när alla ändå uppmärksammar just cancer. Hjälp oss att få andra att förstå att behovet av rehabilitering är långt mycket större än som framkommit. Det är något som kan komma att behövas många år efter behandlingen är över.

Jag som har förmånen att träffa gyncancerdrabbade kvinnor regelbundet kan vittna om att det är fler än jag som har behov av rehabilitering.
Men, å det finns många men, är det svårt att få hjälp till rehab efter att behandlingen är slut. ”För då är vi ju friska!”
Det finns gånger då försäkringskassan nekat till sjukskrivning just för att behandlingen är över och man anses vara frisk och helt arbetsför!
I mitt fall fick jag inte tjänstledigt för att gå på rehab. Arbetsgivaren tyckte att det skulle bli orättvist eftersom ingen annan hade fått det! Det handlade om en eftermiddag i veckan under sex veckor. Alltså 24 timmar! Det fanns heller ingen annan som fått gyncancer på min avdelning. Orättvist!?

Behovet av rehabilitering är alltså stort och det tar aldrig slut. Det kan tyckas att vi begär mycket som vill ha möjlighet till livslång rehabilitering. Men ärligt, det enda vi begär är att leva ett liv som vilken annan kvinna som helst. Ett liv där vi orkar med vänner och familj, klarar av en helt vanlig vardag med meningsfull fritid. Ett liv där vi inte behöver vara rädda för att göra på oss i olika situationer. Ett liv där vi klarar av att arbeta utan att behöva sova middag flera gånger per dag. Ett liv där vi slipper hjärndimma och klarar av att hålla en röd tråd genom ett samtal. Ett liv där vi klarar av att läsa en bok och faktiskt förstå vad det är vi läser.
Läs även UngCancers inlägg, cancerbaksmällan.

Ett liv helt enkelt. Det är det enda vi begär och det kan ingen töntig uppdatering eller ett jockigt kedjebrev ge oss.
Tack för ordet jockigt! Det fick jag av en vän som precis skickade mig ett kedjebrev för att uppmärksamma cancer. Jag tackade nej till det och då kom hon på att jag tyckte sånt var ”jockigt” Ett bra ord!

Jag får alltid ett par mail efter ett sådant här utskick där folk förklarar att det ena inte behöver förta det andra. Att de minsann delar uppdateringar OCH messar pengar när de sett cancergalor. Men så bra! Då är det inte dig det här inlägget vänder sig till.

fuck

FUCK CANCER

Landat…

Standard

Dra åt skogen vilken bra helg jag har haft. Det har varit en helg som innehållit allt från glädje till sorg, skratt och gråt, men mest av allt gemenskap, förståelse och kärlek.

Just det sistnämnda, gemenskap, förståelse och kärlek är ofta en bristvara i före detta gyncancerdrabbade kvinnors liv. 
Det är självklart svårt för andra att ha förståelse för hur vi har det i LivetEfter. Vi hamnar dessutom utanför gemenskapen eftersom vi kanske inte orkar som förr, tål inte intryck som förr, blir snabbare trött och gud förbjude… ombestämmer oss i sista sekund när vi märker att vi inte orkar vara med på det vi tidigare tackat ja till. 
Å det där med kärlek kan vara fan så svårt när partnern är rädd att man ska dö och kontrollerar andningen när man sover. Den fysiska kärleken kan bli ett minne blott efter att man växt ihop eller läcker överallt ifrån. Det är inte så sexigt att kissa på sig så fort det kittlar till, OM det över huvud taget kittlar det vill säga.

Mer om det kommer jag att skriva, det lovar jag. Men kanske inte här i bloggen. Det finns mycket att skriva om som måste ut till fler än ni vänner som läser här.

Jag kommer ALDRIG bli tacksam eller vara glad över att jag fick cancer, ALDRIG! Men jag kan glädjas över att jag fått möjlighet att träffa dessa underbara kvinnor som var med mig och LE till Sätra Brunn i helgen. Jag känner mig ödmjuk och privilegierad över att just de ville dela med sig av sina resor, erfarenheter och berättelser. Fantastiska och starka kvinnor som jag förhoppningsvis kommer att träffa om ett år igen.

Det ser jag fram mot. Så det så!

Detta bildspel kräver JavaScript.

LivetEfter

Standard

Idag ska jag hem till härliga Sala. Inte för att träffa släkt utan för att tillbringa ett dygn på Sätra Brunn. Jag och mina kollegor i LivetEfter ska tillsammans med tio andra kvinnor ha det bra, spaaa och umgås. De ska också lyssna på föredrag och vara ned i de diskussioner vi håller kring olika ämnen som är aktuella för oss. 

Vi ska bland annat prata rehabilitering och sex efter gyncancer. Jag själv ska hålla i kost och levnadsvanor. Det är inte helt lätt att prata om just kost och levnadsvanor som t.ex rörelse. Det väcker så många känslor, folk går in i försvar, känner sig kränkta och påhoppade. Men jag är övertygad om att jag hittat balansen och att vi får bra prat kring ämnet. För som jag och Maria tjatar om… vi MÅSTE våga prata kost och hur den påverkar våra kroppar, hur maten kan göra oss sjuka men också göra oss och våra kroppar friska och alerta. 

Jag tänker börja i helgen och jag hoppas att jag får tillfälle att göra det många gånger till. Så det så!

Men nu ska jag frukostera och packa resväskan med saker mina vänner och företagare skänkt till våra goodiebags. Den här gången blir det nog goodiebags i säckformat. Det förtjänar kvinnorna som är med oss i helgen, det lovar jag! 

Mellan veckorna…

Standard

… finns en helg. En helg som allt för ofta passerar i rasande takt. Så även den här.
Jag har haft en bra helg i det stora hela trots att kroppen rasslat en smula. Biverkningar som jag aldrig blir av med men som jag lärt mig leva med. Inget värre än så. Typ.

Helgen har innehållit en spontanare i Miss Voons bar, med efterföljande häng hos mig. För balansens skull gav det en inne-hemma-lördag och mer om det säger jag inte.

20170922_162058

Söndagen ägnades åt att göra armband med och för Ung Cancer. Fortsatte vidare med mat på Plock med sonen, skäggmousseletande och pockemongrejande. Fatta nada av det sistnämnda, åkte hem i stället.

Boade in mig i soffan och tog det lugnt resten av kvällen. Nu är det ny vecka och nya tag.

Hörs!

 

Tiden går…

Standard

Såg i ”den här dagen” på FB att jag precis för ett år sedan låg på Koukounariesstranden och njöt tillsammans med Marit och Nina.
Den stranden är nog bland det finaste jag sett. Det är som guld i sanden. Galet läckert.
Det betyder också att det är precis ett år sedan jag fick ett samtal på kvällen från en försmådd sambo. Dock hörde jag inte telefonen och tur var väl det… jag hade nog kunnat berätta både ett och annat om jag svarat, lite tipsy som jag var.
I stället fick jag mess från stackarna som jag svarade hövligt utan att berätta något om vad som hänt. För det var liksom inte min uppgift att berätta allt. Inte alls.
För kvinnor, det är så här. Det är mannen ni ska ställa till svars om han varit ute och rumlat med andra kvinnor. Det är han som varit otrogen och slirat snett. Inte ”den andre”. Tänk på det, även om ni vill ställa till besvär, ta livet av eller bara göra lite illa. Det är den ni samboar med som felar. Punkt!
Å vill de sen fortsätta snesegla trots löften om annat så är det fortfarande inte den han snedseglar med som ska ställas till något slags svar. OK?

Fast det var inte det jag skulle skriva om, egentligen. Jag skulle bara berätta om hur glad jag är över att få se tillbaka på veckan med goda vänner, med värme och sol. God mat och dryck och en massa bara vara.

Miss You Girls! ❤

 

Op…

Standard

Den senaste tidens alla tandläkarbesök har i princip botat min tandvårdsrädsla. Det är uteslutande tack vare bra omhändertagande.

Men nu har vi som steppat upp en smula. Jag ska opereras i truten och det känns så klart en smula i magen.

Å i plånboken! Hittills har kalaset gått på runt 11.000. Nu slänger vi in 8.000. Som hittat!

Fast jag är tacksam över att en del betalas med skattemedel! Fast det hjälper å andra sidan inte mot magfladdret.

Valvaken…

Standard

Uppe med tuppen och vaknade som FAN när jag hittade en fästing på min hals. Det är baksidan av svampturen igår. Åter igen, balans!

Å idag balanserar jag livet med att jobba på kyrkovalet. Leder och fördelar arbetet i Gottsunda församlingssal som idag är röstningslokal.

Det är rätt kul att jag ofta hamnar i ledande positioner i mina arbeten utanför mitt riktiga arbete. Där jag har det precis tvärt om. Där är jag längst ner på näringskedjan och måste skrika högt som fasen för att göra mig hörd. Å inte ens det hjälper för det mesta. Men som sagt, utanför jobbet är det precis tvärt om.
Kom just på att det är väl den där jäkla balansen återigen. Jag kommer inte ifrån den, balansen!

Men nu, mot röstlokalen! Tjing!

wp-image-1031877593