Category Archives: Miesliv…

Mies liv, mitt liv…

V.G. stör ej…

Standard

Äntligen kommer säsong två av Stranger Things på Netflix. Å ni som inte har sett etta än, gört!

Nästa helg vet jag precis vad jag ska göra…

ST.PNG

Annonser

Unnat mig…

Standard

Igår var jag till tandläkaren och tog bort stygnen ur munnen. Känns skönt att äntligen få börja tugga på höger sida igen och framför allt att få borsta den sidan av munnen igen.
Om ett par veckor är det dags för nästa sida.

Jag gladdes oerhört över att besöket gick på under en hundring! Å nej, jag menar inte hundra tusen utan hundra kronor! Sjukt billigt!
Å därför måste jag naturligtvis fira ordentligt och det gjorde jag genom att köpa några nystan garn! Härligt fluffigt rosa garn. Älskart!

Det är något med hösten som lockar fram stickerskan i mig. Å just nu har jag tre arbeten på gång. Så nu kommer jag förvandlas till den där människan som alltid har stickningen med sig oavsett vad hon ska göra. Bara så ni vet!

nystan

Jag är vild, jag kan fira jag!

Inget återkommande, inget nytt…

Standard

…men däremot strålskador. Det är det första uttalandet jag fått från onkologen och eftersom jag har Sveriges bästa team runt mig så är jag trygg i det. Känns otroligt fint att inget är tillbaka men jag kan inte låta bli att ogilla dessa förbannade biverkningar.

Biverkningar som inte kommer att bli bättre med åren utan snarare tvärt om. Dessutom nya biverkningar som kan komma om några år utan förvarning. Jag och andra med mig får helt enkelt lära oss att leva med dessa och njuta de dagar vi kan njuta så vi är rustade för de dagar det inte går.

Tyvärr finns det många som får mycket lite eller inget stöd av sjukvården när det gäller biverkningar. Men tack och lov poppar det upp nya rehabiliteringscentrum av olika slag, fler behövs dock. Det finns också cancer- och rehabiliteringsplaner MEN de sträcker sig över behandlings- och uppföljningsperioden. Men sen då, när den är över?!

Jag vet att jag kan verka tjatig när det gäller rehabilitering. Men så är det också mitt liv och levende det gäller. Utan rehabilitering kan jag inte leva det bästa livet. Å det vill jag ju så klart.

Så jag kommer fortsätta tjata, kommer att fortsätta vara envis och stundtals jobbig.
Så för er som känner mig blir det nog ingen större skillnad.

Skänk gärna en slant till Cancerrehabfonden ni som kan och vill. Det genom dem jag fick förmånen att åka till Bräcke Diakoni Sfären. Min önskan är att fler får möjligheten att vara där.

Möten…

Standard

Idag började jag veckan på provtagningen inför en extrakoll på onken. Träffade en kompis jag inte sett på ett år. Jättekul att ses!

Jag hoppas proverna blir klara för jag ska till onken redan i morgon. Jag är supertrygg med att jag får tid så snabbt när jag behöver, det har aldrig varit några problem med det. Å jag är även trygg med omhändertagandet och vården OM det mot all förmodan skulle vara något tok i mig.
Jag tror nog inte det, jag tror det mest handlar om biverkningar. Men säker kan jag inte vara. Kommer aldrig att låta bli att tänka cancertankar så fort det är något i kroppen som skevar.

Återkommer i morgon med besked. Nu har jag inte tid att fundera mer över det, jobbet kallar. Å ikväll ska jag på ”Möjligheter tour, En inspirerande föreställning där du lär dig att hitta din inre motivation.”
Under denna inspirerande föreställning lär Aron Anderson dig att skapa målbilder och hitta din inre motivation/drivkraft, men också att få nya perspektiv på tillvaron och verktyg att hantera hinder i vardagen. Med på scenen finns Boris René som står för musikunderhållningen.

Låter som något som kommer att passa mig som handsken. Så det så!

 

Afternoon the…

Standard

Idag kom goda vänner över till mig på eftermiddagste med stick- och virktema. Superkul!

Jag kan inte reglerna för eftermiddagste på riktigt så det fick bli på mitt sätt helt enkelt. Muminmuggar i stället för finporslin. Å så blandade vi kakor med kex, köpe med hembakt, pås- och löste om vartannat. Supergott så klart!
Tror heller inte att man ska hålla på lika länge som vi gjorde men varför sluta när man har kuligt! Vi började tre, det tycker jag verkar vara en bra tid för eftermiddagste. Å så slutade vi nyss, straxt efter halv åtta. Bra va?!

Det var superkul att få hänga med goda vänner, fika, pladdra och skratta en massa. Å jo, vi handarbetade också. Lovar!

the

Å inte hade jag en sån här tjusig sak att servera ifrån. Jag hade assietter. Det gick fint det å!

Dagdrömma kan göra ont…

Standard

Igår när jag tog min promme så var jag inte helt alert utan gick och hade tankarna på annat. Vips låg jag på marken med stukad fot, sårig vad och lite öm i högersidan av bröstkorgen.
Jag är så less på mina tulpanstjälkar till vrister, de tål inte ett dugg. Det är faktiskt ett under att jag klarar mig i skogen så pass bra som jag faktiskt gör. Men att gå på plan mark och fundera, det går inte! Minsta lilla kant och jag stupar. Handlöst!

Igår kände jag inte av bröstkorgen så mycket utan mest såren på höger underben. Vristen gjorde inte ett dugg ont konstigt nog. Det gör den inte i dag heller. Men jag har ont i ett par revben på höger sida.

Det är INTE skönt att promma med värk i revbenet. Det går bra till en början, sen gör det ont som fasen och avslutet känns också rätt bra. Men sen kommer en hem, då är en stilla igen och då kommer värken.
Ligga går inte heller särskilt bra. Jag önskar att jag hade kvar den där höj- och sänkbara huvudändan från när jag krossade axlarna så jag åtminstone kunde sitta upp en smula.
Jäkla skitrevben. Antar att jag får sitta i fåtöljen och sova inatt.

Hejdå god sömn!

sovsäck

En sån här vore kanske en bra investering! 

Det kommer alltid en ny…

Standard

Lördagen kom och gick. Jag var till Rosendal, ett nytt bostadsområde här i närheten, för att se på lägenheter, träningsställen och brandmän. De hade ett event där för att visa upp nyaste huset, eventet innehöll det som verkar vara obligatoriskt på såna här event. Ansiktsmålning, tipspromenad, korvgrillning och brandmän.

Var och tittade på gymmet och funderar nu på att byta bort Actic till detta som ligger närmare hemmet. Har jag tur så hittar jag någon i närområdet som jag kan träna tillsammans med. För det här går inte an längre. Jag är less på att vara otränad och ensam.

Fortsatte kvällen hemma i soffan. M som skulle ha kommit över valde annat sällskap trots att vi inte setts på ett tag. Trist, men sånt händer.

Idag är en ny dag och den kommer att bli bra, det ska jag se till. Så det så!

Dags igen för jockiga kedjebrev och töntiga statusar…

Standard

Jamen titta, nu är det ju dags igen. Dags att dela töntiga statusuppdateringar och skicka kedjebrev för att få mig att uppmärksamma cancer!

För helvete människor… CANCER BEHÖVER INTE UPPMÄRKSAMMAS. Det som behövs är pengar till forskning och pengar till rehabilitering för oss cancerdrabbade.

Ja, du läste rätt. Vi behöver pengar till rehabilitering för vet ni, vi må vara cancerfria men friska är vi många som inte blir. Så skänk en slant till Cancerrehabfonden OM du verkligen vill uppmärksamma och göra skillnad!

Dra det gärna ett steg längre än att stanna vid pengar till forskning och rehabilitering nu när alla ändå uppmärksammar just cancer. Hjälp oss att få andra att förstå att behovet av rehabilitering är långt mycket större än som framkommit. Det är något som kan komma att behövas många år efter behandlingen är över.

Jag som har förmånen att träffa gyncancerdrabbade kvinnor regelbundet kan vittna om att det är fler än jag som har behov av rehabilitering.
Men, å det finns många men, är det svårt att få hjälp till rehab efter att behandlingen är slut. ”För då är vi ju friska!”
Det finns gånger då försäkringskassan nekat till sjukskrivning just för att behandlingen är över och man anses vara frisk och helt arbetsför!
I mitt fall fick jag inte tjänstledigt för att gå på rehab. Arbetsgivaren tyckte att det skulle bli orättvist eftersom ingen annan hade fått det! Det handlade om en eftermiddag i veckan under sex veckor. Alltså 24 timmar! Det fanns heller ingen annan som fått gyncancer på min avdelning. Orättvist!?

Behovet av rehabilitering är alltså stort och det tar aldrig slut. Det kan tyckas att vi begär mycket som vill ha möjlighet till livslång rehabilitering. Men ärligt, det enda vi begär är att leva ett liv som vilken annan kvinna som helst. Ett liv där vi orkar med vänner och familj, klarar av en helt vanlig vardag med meningsfull fritid. Ett liv där vi inte behöver vara rädda för att göra på oss i olika situationer. Ett liv där vi klarar av att arbeta utan att behöva sova middag flera gånger per dag. Ett liv där vi slipper hjärndimma och klarar av att hålla en röd tråd genom ett samtal. Ett liv där vi klarar av att läsa en bok och faktiskt förstå vad det är vi läser.
Läs även UngCancers inlägg, cancerbaksmällan.

Ett liv helt enkelt. Det är det enda vi begär och det kan ingen töntig uppdatering eller ett jockigt kedjebrev ge oss.
Tack för ordet jockigt! Det fick jag av en vän som precis skickade mig ett kedjebrev för att uppmärksamma cancer. Jag tackade nej till det och då kom hon på att jag tyckte sånt var ”jockigt” Ett bra ord!

Jag får alltid ett par mail efter ett sådant här utskick där folk förklarar att det ena inte behöver förta det andra. Att de minsann delar uppdateringar OCH messar pengar när de sett cancergalor. Men så bra! Då är det inte dig det här inlägget vänder sig till.

fuck

FUCK CANCER

Landat…

Standard

Dra åt skogen vilken bra helg jag har haft. Det har varit en helg som innehållit allt från glädje till sorg, skratt och gråt, men mest av allt gemenskap, förståelse och kärlek.

Just det sistnämnda, gemenskap, förståelse och kärlek är ofta en bristvara i före detta gyncancerdrabbade kvinnors liv. 
Det är självklart svårt för andra att ha förståelse för hur vi har det i LivetEfter. Vi hamnar dessutom utanför gemenskapen eftersom vi kanske inte orkar som förr, tål inte intryck som förr, blir snabbare trött och gud förbjude… ombestämmer oss i sista sekund när vi märker att vi inte orkar vara med på det vi tidigare tackat ja till. 
Å det där med kärlek kan vara fan så svårt när partnern är rädd att man ska dö och kontrollerar andningen när man sover. Den fysiska kärleken kan bli ett minne blott efter att man växt ihop eller läcker överallt ifrån. Det är inte så sexigt att kissa på sig så fort det kittlar till, OM det över huvud taget kittlar det vill säga.

Mer om det kommer jag att skriva, det lovar jag. Men kanske inte här i bloggen. Det finns mycket att skriva om som måste ut till fler än ni vänner som läser här.

Jag kommer ALDRIG bli tacksam eller vara glad över att jag fick cancer, ALDRIG! Men jag kan glädjas över att jag fått möjlighet att träffa dessa underbara kvinnor som var med mig och LE till Sätra Brunn i helgen. Jag känner mig ödmjuk och privilegierad över att just de ville dela med sig av sina resor, erfarenheter och berättelser. Fantastiska och starka kvinnor som jag förhoppningsvis kommer att träffa om ett år igen.

Det ser jag fram mot. Så det så!

Detta bildspel kräver JavaScript.