Författararkiv: Mies liv

Om Mies liv

https://miesliv.wordpress.com/about/

Ute blåser sommarvind…

Nä, skoja bara. Det stormar här så det viner kring knuten. Fast det gör inget, jag är inne och här är det rätt stilla. Kanske lite för stilla.

Men trots att det är stilla så börjar saker och ting röra på sig. Så även jag och mina axlar.
Har varit en tur till sjukgymnast, mätt mina rörelser och fått nytt träningsschema. Höger axel, som var värre däran, är den arm jag kan röra bäst på. Den vänstra har fått en smäll även på muskler, senor och annat och är därför mer svårrörlig. Höger arm fick jag ut 30 grader från kroppen, den vänstra knappt 10.
Fast för ett par veckor sedan kunde jag inte röra dem alls, så det går framåt.

Något som också går framåt är kontakt och ersättning från försäkringskassan och det bolag som sköter skadeståndskravet jag har på hotellet.
När det gäller mina egna försäkringsbolag står det mer stilla. De ägnar sig mer åt att bevaka vem av de två som betalar ut vad. För gud förbjude om det blev dubbla ersättningar! Jag låter dem hålla på ett tag till. Men så fort jag har lättare att skriva och ringa piskar jag igång dem också.

Det är ungefär det som händer hos mig. Men jag har det bra. Har en dotter som hjälper mig mer än jag kunde drömma om. Jag har familj, vänner och kollegor som hör av sig och hjälper mig med det jag behöver hjälp med. Jag har hemtjänstänglarna som kommer till mig flera gånger om dagen och ser till att jag har det bra.
Jag har även Storytel, Netflix och Viaplay. Kaffemaskin, vatten, Fanta och morfin. Jag har, med andra ord, mer än jag kan önska!


Möten…

Som brukare av hemtjänsten har jag förmånen att träffa många olika människor. Väldigt många och en del väldigt olika.
Jag har vaknat upp under natten av att kollegans svärson stod bredvid min säng. Han jobbar på natten och hade som uppgift att titta till mig och hjälpa mig om det behövdes.
Jag har blivit duschad av kompisens kusin och påklädd av helt okända.

I morse bäddade en man min säng medan en kvinna hjälpte mig med morgonbestyren. Mitt i påklädandet la hon en sopttloska i handfatet. Gissa om jag blev förvånad. Gör man så?

Nu till lunch fick jag instruera en vuxen kvinna i konsten att steka sojakorv. Fryst sojakorv.
Hon var rädd att den inte skulle hinna bli genomstekt innan den blev svart.
-Du har väl sänkt värmen?
-Nä, jag kör på nian hela tiden så värmen kan ta sig igenom hela korven.

Som sagt, jag har förmånen att träffa många olika människor. Människor som gillar sitt jobb, som blir glada av att hjälpa mig i mitt hem. Människor som hurrar över att jag kan fixa mitt pluppkaffe på egen hand. Människor som vill mitt bästa.
Vardagsänglar, mina vardagsänglar!


Mycket som vill ut…

Just nu har jag en massa blogginlägg som vill bli skrivna. Blogginlägg som handlar om sjukhuspersonalens situation, löner, grundläggande behov, dusch, vänner, smärta, droger, läkare, prestige, förhållanden, diktamen, underläge, behov, njutning, blommor, hjälpbehov, familj, semester, trötthet, förmåga, ogräs och hemhjälp.

Men eftersom det tar tid och är rätt smärtsamt så väntar jag med att skriva ett tag till.


Tyst, så tyst…

Nu när jag varit hemma ett par dagar upptäcker jag hur jäkla tyst det är där jag bor. Jag undrar om folk verkligen lever här i området?

Visst är det härligt att slippa en massa liv. Men jag tycker nog att folk ska leva så det hörs. I synnerhet om man valt att leva i ett flerfamiljshus.
Visst, folk jobbar väl om dagarna, men det är lika tyst under kvällarna. Ingen grillning med tillhörande prat och skratt, inga barn som är ute och härjar om kvällarna. Inget förutom tystnaden.

Hade jag velat ha tyst och lugnt omkring mig hade jag bosatt mig på något sälle där det tar en timme att nå mig, med mobilen.


Förkrossad…

Åkte till Gävle i fredags och såg fram emot en härlig helg tillsammans med Marit och hennes familj.
Väl framme tog jag ett par av favoritölen  innan vi gick vidare till hotellet.
Väl där badade vi, njöt vin och bastade. Allt gott, alldeles förbannat gott.
Tillbaka på rummet, tillfix och utgång. Men det blev inte den utgång vi hade tänkt för…
I duschen halkade jag, fötterna försvann under mig och jag låg som vågrätt i luften, landade med en smäll med armarna över huvudet. Tog emot mig med axlar och framtänderna genom läppen. Aj!

Marit tog hand om mig på bästa sätt, ringde ambulans. De kom snabbt som fan, de drogade ner mig, vände på mig och körde mig till sjukhuset.

Orkar inte skriva mer nu. Men jag är nu på akademiska sjukhuset. Ev ska de operera en axel. Jag jag krossat överarmsbenet mot axeln i båda axlarna. Höger värst. Överläppen är sydd och framtänderna värker. Klarar inte av något själv.
Så är det. Å jag är less


Kropp är inte på topp…

Nä, jag ska inte rimma trots att jag har försökt en timma.

Närå lovar, jag ska inte rimma något mer. Det var kroppen jag skulle skriva om, eller rättare sagt det som kroppen, och knoppen, ska få vara med om.
Igår morse, efter att kroppen blir värre och värre, går ner sig och beter sig som den aldrig har gjort fick jag nog och ansökte om en rehabvecka. Efter lunch rigde de och berättade att jag var välkommen.

Så jag ansökte om semester och utan att ens ha fått den beviljad än så ser jag fram mot en veckas rehab och träning. Efter den veckan hoppas jag att jag har de nycklar som behövs för att få en åtminstone okej kropp. En kropp som fungerar mer än nu.

Nycklar


Utan underliv finns inget liv…

I artikeln i söndags uttalade jag mig om att t.ex bröstcancer är en ”fincancer”. För att ingen ska stöta sig på det så…

Naturligtvis syftar jag inte till dem som drabbas, självklart inte!
Gyncancer är en fulcancer, man pratar inte underliv. Inte ens min telefon vill kännas vid ett ord som underliv när jag skriver nu. Bröst går däremot bra. 😉
Inget TV-bolag är intresserade av att ha en gyngala. Folk i allmänhet vet inte ens vilken färg gyncancerbandet har. Och köpa det på stan? Glöm det, gör ett själv vetja. Å om vi hade en tealfärgad Kitchen Aid vore jag den första att köpa en.
När såg du en tealfärgad bal ute på åkern.
Eller när såg du en insamling som är riktad till just gyncancer?

Vi gyncancerkvinnor kämpar fortfarande för att bli tagna på allvar. Att läkare ska göra de undersökningar som krävs när vi har tecken på gyncancer.
Vi kämpar för att kvinnor ska gå på sina provtagningar, för att tjejer (och gärna pojkar) ska vaccinera sig och för att kvinnor och män ska skydda sig vid sex.

Därför anser jag att det finns fin- och fulcancer. Jag pratar inte om enskilda individer. För dem, för oss är all cancer ful.


Meeeeeh WP…

Eftersom man helst inte ska tala om hur lycklig man är i livet hoppar jag över det och går på gnällande direkt.

WP vill av någon anledning inte att jag ska se att jag kommenterar hos mina bloggvänner. Eller också har jag hamnat i spamfiltret igen. Har gjort det förr och det är säkert inte sista gången.
De vill inte heller att jag läser om minnen av Lenaikista. Min läsare vill inte visa hennes inlägg i flödet. Klart irriterande och jag har därför trott att hon inte bloggat på länge. Men se det har hon ju! Knas!

Men jag måste till sist få tillägga att jag är lycklig. Alltid retar det någon!

WP


Kommunikation och information…

Kommunikation är svårt, i synnerhet den skrivna. Att informera är också väldigt svårt, i synnerhet när den ska skrivas.
Men som alltid finns det grader i helvetet precis som i informationsgivandet. Men sämre än så här kan man nog inte bli!

Å det stör mig, för i mitt jobb är jag mer eller mindre beroende av andra. Då behöver jag veta när tjänstemän är åter efter ledighet och vem som kan svara på frågor i deras ställe.

DET borde väl inte vara för mycket begärt, eller!?

autosvar


Nooooooo

Det blir inget hus gör mig och därmed inget vegetariskt B&B med må-bra-odlingar.
Det låg alldeles för illa till för att jag ska kunna bo där och jobba där jag jobbar just nu.
Men letandet och drömmen lever vidare. Så det så!

image


%d bloggare gillar detta: