Författararkiv: MiesLiv

Om MiesLiv

https://miesliv.wordpress.com/about/

Idag är det inte bara höst…

Standard

… det är fredag också.

Vaknade till enbart en ynka grad ute. Tursamt nog gillar jag hösten, i synnerhet när det är både kallt och soligt. Så är det idag. Härligt!

Så nu har täcket kommit ner i sängen. Å innan jag gick ut åkte både mössa och yllevantar på.

Å hörni. Idag är det fredag. Det roar mig. Så det så!

MIe.jpg

Annonser

Hur mycket ska man tjata…

Standard

…eller ska man ens behöva göra det?

Tänk att man har en överenskommelse, gärna en ekonomisk. En överenskommelse som diskuterats fram så båda parter är nöjda. Den innehåller både en start och ett slut.
Sen blir det tyst. Starten passeras och fortfarande inget ljud.

Det är precis vad jag varit med om under senare tid. Både en och två gånger förresten.

Den ena överenskommelsen var månatligen i tio månader. Jag var tvungen att påminna och tjata varje jävla månad för att något skulle hända. Som grädde på moset var personen otrevlig vid varje kontakt. Fast jag visste att jag inte gjorde fel kändes det så. Kändes som att jag skämdes när jag begärde tillbaka det som faktiskt var mitt. Sjukt.
Nu är skulden reglerad och vännen borta. En vänskap som uppenbarligen inte tålde att en överenskommelse hölls.

Nu har jag råkat ut för samma sak. Den här gången är det ingen skuld men dock en ekonomisk överenskommelse som inte hålls. Det är bara tyst.
Jag överlever gott utan den så jag tror jag låter det vara fortsatt tyst. Jag vill inte påminna och tjata och riskera att ytterligare en person försvinner spårlöst.

Jag är för gammal för att tjata och påminna, orkar inte med en massa tjafs, men ändå… jag glömmer inte det brutna löftet.

Så det så!

 

Rädd att hjälpa till…

Standard

I morse när jag cyklade till jobbet hoppade kedjan av. Tursamt nog gjorde jag mig inte illa trots att det skedde i trög uppförsbacke.

Stod ett bra tag och pillade med kedjan och fick inte riktigt till det. Cyklist efter cyklist trampade förbi. En del leende, andra låtsades inte om att jag stod där och somliga såg mig nog inte alls. Ingen gjorde en ansats av att hjälpa mig, de frågade inte ens om jag behövde hjälp trots att det var rätt uppenbart.

Tills en äldre gentleman stannade och frågade om han fick fråga mig om jag ville ha hjälp! Jag tyckte det lät lite konstigt men sa att han absolut fick fråga mig om jag behövde hjälp, jag var till och med tacksam om han kunde fråga mig om det.

Då berättade han att han knappt törs fråga en kvinna om denne behöver hjälp längre. Han hade gjort det tidigare när en kvinna stått vid vägkanten med en cykel, precis som jag nu gjorde. Skillnaden är att när han frågade henne om hon behövde hjälp hade hon blivit förbannad. Hon hade vrålat att han minsann inte skulle komma där och förminska henne och hennes kunnande. Hon kunde så klart själv och behövde hon hjälp skulle HON fråga om det, inte bli erbjuden. I synnerhet inte av en man!

Därav frågade mannen mig i morse om han fick fråga om han kunde hjälpa mig.

Jag antar att han hade stött på en skrikfeminist, eller åtminstone en som är färgad av en sådan. För tänk ändå vad dessa skrikfeminister har ställt till det. Nu får man inte ge komplimanger gällande folks klädsel eller utseende längre. Det är tydligen nedtryckande. Nu har de ställt till det så att man inte kan erbjuda sin hjälp för det är förtryckande.
Å nej, jag tänker inte utveckla skillnaden mellan skrikfeminist och feminism. De som känner mig vet precis vad jag menar och vet att jag är feminist. Det räcker så!

 

Cykelstaden Uppsala*…

Standard

Nu märks det att studenterna är tillbaka i Uppsala. För fyyyy faan vad det cyklas åt alla håll och kanter.
Jag hoppas verkligen att de har bättre inlärningskurva när det gäller studier än trafikvett. För om inte, är det inte många som blir färdiga, det lovar jag.

På mina dryga sju kilometer till jobbet såg jag att kanske en av femtio har hjälm. Färre än så har cyklar som är utrustade med allt som man ska ha.
Jag mötte flera som inte kan skilja på höger och vänster, de flesta var förlamade i armarna och kunde därför inte visa åt vilket håll de tänkte svänga.
De cyklades på trottoarer och mitt i körbanan. Kort sagt, de cyklade tamejfan överallt! Å det var fler än jag som reagerade på idioterna, högljutt!

I morgon tror jag att jag går till jobbet i stället. Går på de skogsvägar som tar mig till jobbet så jag slipper eländet.

*Årets cykelstad 2018 och 2019
Cykelfrämjandet har för andra året i rad utsett Uppsala till Sveriges bästa cykelstad!
Motiveringen lyder:
Uppsala har under de senaste åren arbetat systematiskt för att förbättra sig och hamnar i år endast två poäng från maxpoäng (90). Nybyggen, drift, underhåll och beteendepåverkansarbete kopplat till cykelfrämjande åtgärder samt ökade ekonomiska satsningar kan nämnas bland framgångsfaktorerna.
På andra plats kom Linköping och på tredje plats Lund i 2019 års utvärdering.

 

När man raderas…

Standard

Jag fick höra av en bloggkompis att hon som jag trodde var min kompis, till och med vän, men som nu aktivt strukit mig från både liv och sociala medier bloggat om att ingen brydde sig när hon fick cancer. Ungefär så.

Det gjorde mig så sjukt ledsen och jag var tvungen att läsa inlägget. Å jo, där står inget om att jag faktiskt följde med på hennes första undersökning. Att jag skickade presenter och hörde av mig. Att vi var ute och gick och, ovanligt för oss, umgicks utan att dricka en massa vin. Inte ett ord. INGEN hade brytt sig.

Det gjorde mig som sagt ledsen. Både det att hon totalt raderat inte bara mig utan även det jag, och vi, gjort. Pisstrist!

Men det är väl så att somliga är bättre än andra på att radera saker och ting ur sitt liv. Jag har stött på ett par sådana i mitt liv och det är en förmåga jag inte skulle vara stolt över att jag hade. Jag känner hellre med både själ och hjärta, tillåter mig att låta människor betyda något för mig.

Å nej, jag var så klart inte med henne för att ”göra en god gärning” eller få pluspoäng. Jag gjorde det för att jag ville umgås med henne. Jag tyckte om att umgås med henne och ville visa att jag även ville det när livet var lite svårare än annars och inte bara i vinrus och glädje.

Jag har dock kvar glädjen, skratten och minnena till skillnad mot henne som raderat allt. Så egentligen, vem har ”förlorat”?!

 

Vilken sommar…

Standard

Nu har jag visserligen jobbat några veckor men jag njuter fortfarande av semestern som varit och de varma dagar som är just nu. Vilken sommar!

Jag var ledig i juni/juli och åter igen i juli/augusti. Jobbperioden däremellan var lugn och kan knappas kallas jobb. Jag ogillar absolut inte att vara här när de flesta andra jobbar.

Semesterperiod II började med besök från Prag. Det blev en hel del turistande, vi var bland på Vasamuseet, men också en hel del ute i både Uppsala och Stockholm. Nice.
Vasa
Det har blivit en hel del vandrande i skog och mark samt en del road trip´s, bland annat till Sundsvall för att hälsa på en gammal kompis.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avslutade semestern på allra bästa sätt. Tillsammans med min BFF på Rammsteinkonsert. Magiskt!

Godmorgon…

Standard

Ni förstår paniken som uppstår då kaffemaskinen vägrar starta på morgonkvisten! Jag var kaffesugen, den tyckte det var dags för rengöring. Å när maskinen är på det humöret finns inget annat att göra än att köra rengöringsprogrammet och ge sig av tidigt till jobbet för att få en kopp kaffe!

Hoppas inte morgonen sätter tonen för dagen! Är det så, kan den sluta precis hur som helst.

Godmorgon!

 

Det ska vi fira…

Standard

Det är lite halvtrist att vara på jobbet. Det är också lite halvtrist att det är tisdag för tisdagar är just ingenting. Så jag letade upp anledningar att fira!

Å idag mina vänner är det nationella orgasmdagen. Det ni! Inte illa va?! 8 augusti är det den internationella orgasmdagen.
Dock hoppas jag inte att det ska dröja så länge mellan varven IRL.

Mer som kan firas idag är att det är 25 år sedan Sverige tog brons i Fotbolls-VM och tre år sedan Pokémon Go lanserades i Sverige.

Ni ser, det finns alltid något att fira, så fira på. HUR ni firar är dock valfritt och upp till er!

VM

En helg i Avesta…

Standard

I helgen var jag och hälsade på min bloggsyster. Det var några år sedan vi sågs men det märktes inte när vi väl gjorde det igen.

Hon mötte mig i Krylbo och sen har vi skrattat, pladdrat, ölat, ätit och promenerat mest hela helgen.
Förra gången vi sågs försökte jag lära mig spela dragspel. Herre jävlar vad det lät men är man i Avesta måste man lära sig spela. Så är det bara.

Den här gången lärde jag mig spela någon slags minipingis. Gick ungefär lika bra som när jag försökte spela dragspel. Stortorsk och tre bollar borta!

Oavsett torsk i pingis har jag haft det skitbra och jag ser fram mot nästa gång vi ses!

Detta bildspel kräver JavaScript.