Det där med avslut…

Standard

När man är hemma mest hela tiden finns det verkligen tid till tankar och funderingar. Å idag har jag funderat på avslut. Är det viktigt med tydliga och klara avslut?

Jag trodde det tidigare. Jag menade att ett tydligt avslut också var som en språngbräda, ett sätt att kunna ta sig vidare. Jag trodde att det annars fanns risk att man liksom fastnade kvar. Gick i geggan utan att komma vidare. Men behöver det verkligen vara så?

Jag tror inte längre att det är nödvändigt med avslut. Ser jag på mitt senaste förhållande så har det inte funnits något tydligt uttalat avslut. Det har i stället funnits flera små avslut. En del tydliga, en del mer diffusa. Men de har funnits. Det är inte alltid jag har sett dem där och då men nu när det inte finns något mer förhållande ser jag avsluten tydligare.

Redan långt innan vi slutade träffas fanns liksom inget ”vi” kvar. Jag försökte förklara det mer än en gång men jag möttes oftast av än mer tystnad och mindre känsla av ”vi”. Jag vet inte om det var för att straffa mig eller om det bara blev så. För så blev det, varje gång. Kvar fanns två människor som levde sina liv, var för sig. Ibland hälsade vi på varandra. Ibland blev jag medbjuden när mannen skulle göra något tillsammans med andra. VI bjöd aldrig in några andra utan jag fick följa med, om jag ville. Till slut ville jag inte det. Jag stannade hemma i stället för att hänga på redan gjorda planer.

Ett annat avslut var att diskussionerna och informationen tog slut. Värst var när jag fick höra att särbon skaffat sig en ny lägenhet. En etta! En ungkarlslya där det inte finns plats för fler än en. Det skulle inte finnas plats för mig. Å med det fanns det absolut inget VI kvar. Att byta ner sig var ett ensidigt beslut och inget jag var med och diskuterade över huvud taget. Jag fick inte ens information om att han var på gång att leta nytt. När allt var klart fick jag reda på det. Där och då tog det mesta slut. Jag kände mig ledsen och bortvald. Inget man ska känna i ett förhållande över huvud taget. Men det gjorde jag.

Det sista avslutet var när han berättade att han skulle ta de kontakter han borde ha gjort för länge sedan. Det var som dags att rätta till saker som var skeva. Å det har han säkert gjort, men det som skevat med mig har han då aldrig försökt göra något åt. Jag var så klart inte inkluderad i det som skulle fixas. Åter igen levde han vidare i ett liv där jag inte fick plats.

Naturligtvis har det hänt en massa annat. Så här på pränt kan man kanske tycka att det inte är så farligt. Men känslan av att vara ensam i ett förhållande är oerhört jobbigt. Att känna att man inte är med i varken tanke eller handling dödar det mesta.

Så det blev aldrig något riktigt avslut utan en massa små som sammantaget till slut gjorde att det blev ohållbart.

Men jag tänker inte gegga ner mig i det som varit. Jag lär mig i stället. Det jag främst lärt mig är att jag vet vad jag vill- och inte vill- ha i ett förhållande.

Jag vill så klart vara inkluderad, jag vill skapa ett VI som både ser och planerar framåt. Inte två liv som i bästa fall går i takt. Det betyder inte att jag vill att VIet ska vara störst för man är trots allt två individer med olika intressen och liv. Men det måste finnas ett tydligt vi. Ett vi där två personer finns och räknas med. Ett vi som i gemenskap. Ett vi som skapar samma historia.

Jag vill inte leva som reserv i ett förhållande helt enkelt.

Å får jag inte det vet jag att jag klarar mig utmärkt på egen hand. För det gör jag nu och har så gjort under senare delen av mitt förhållande.

Så det så!

kf

Annonser

»

  1. Jag tror att det är man själv som behöver ett avslut – för sig själv om det inte går på annat sätt. Att vara ensam tillsammans med någon är det ensammaste man kan vara. Och först om jag vet att jag KAN leva ett bra liv på egen hand är jag öppen för att välja/skapa ett ”vi”.

  2. Ensam i tvåsamhet är det ensammaste av alla ensamheter. Bra val tänker jag! Och jag är nog mer optimistiskt lagd än somliga andra, jag tror nog det finns ett och annat bra mansexemplar kvar därute – fast jag är inte så naiv att jag tror de är lätthittade 🙂

    • Det är klart att det finns guldkorn kvar. Det finns ju lediga bra kvinnor, jag till exempel. 🙂
      Å visst är det så att känna sig ensam i ett förhållande är hemskt. Det är inget jag vill uppleva igen. Aldrig.
      Jag har varit bortvald så många gånger och nu räcker det. Aldrig mer!

Var så goda, nu är det er tur att tycka till och skriva något!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s