Som nyår…

Standard

Nu är det dags, jag är packad och redo att åka iväg på min rehabvecka. Det blir inte vilken rehabvecka som helst utan en vecka mellan mitt gamla och mitt nya jag.
De flesta startar sitt nya liv vid nyår, jag gör detsamma nu. Å jag ser fram mot det, ser fram mot att få saker och ting på plats, få pusselbitarna att passa igen och fylla de tomrum som finns i mitt liv idag.

En del tomrum har kommit mer eller mindre av sig själv, andra har jag skapat själv. Å det är upp till mig att fylla dem igen.
Jag har ett tomrum för vänskap. Visst, jag har enormt många bekanta precis överallt i landet och någon vän här i närheten. Men mina helger är ofta tysta och tomma. Det kan gå dagar utan att jag ens pratar med en enda människa. Så vill jag inte ha det längre.
Jag har från och med nu även ett tomrum efter Mister Lipton. Telefonen är tömd på kontakter, bilder och mess. Mängder av  mail är raderade och alla de foton jag fått likaså. Borta! Tomt!
Jag otrivs i tystnad och ovisshet, jag hanterar det oerhört dåligt. Jag otrivs också att ha alltför gles, på gränsen till obefintlig, kontakt trots löften och prat om annat. För mig är det enkelt, vill man så gör man. Det går inte an att säga en sak och agera tvärt emot. Orden tappar sin betydelse och handlingarna blir till sanning.
Jag är inte ledsen utan mer vemodig på något sätt. Något som funnits i många många år är borta, den längsta kontakt jag haft med någon över huvud taget, bortsett från min familj så klart, är över.
Å nu ska det tomrummet fyllas med annat.

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta blogga efter min vecka. Kanske, kanske inte. Förmodligen blir det så trots allt eftersom jag är en skrivande människa. Antar att det blir så när jag lever mestadels i tystnad.

Det här blir bra, det måste det. Å det roar mig.

ooyl

Annonser

3 responses »

  1. Det låter spännande och jag hoppas att du får en vecka full av insikter och frö till ny slags glädje inuti. Du drabbades ju av en förlust och när folk går bort så finns det lixom ”traditioner” av hur man kan hanterade det men hur hanterar man den kärlek man hoppats på men som aldrig blev av? Förlusten av den som ändå tagit plats i kroppen.
    Jag hoppas ju att du kommer att skriva om alla nya tankar för att inspirera omgivningen för just det är du ju bra på 🙂

Var så goda, nu är det er tur att tycka till och skriva något!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s