Månadsarkiv: januari 2017

Fullt ös…

Standard

Idag började alltså rehabveckan ”på riktigt”. Efter frukosten, där inget fattades, var det välkomstinformation under en timme. Direkt efter info hade vi alla individuella samtal med sjukgymnast.
Mellan välkomnandet och samtalet var vi några som hamnade i pysselrummet. Jag gjorde mitt livs första decoupagemugg med namn och allt, så jag inte glömmer vad jag heter.

Direkt efter lunchen, pasta med broccoli- och svampsås, pratade vi om fatigue. Det visade sig att vi alla led av fatigue, men ingen visste något om det. Ingen hade förklarat vad det var och än mindre vad vi själva kunde göra för att få det bättre. Skandal!

Efter gruppsamtalet om fatigue tog vi en stödvila för att sen byta om till träningskläder.  På gymmet pratade vi om vikten av träning och rörelse. En halvtimme om dagen räknar man med för att slippa den värsta tröttheten och andra saker fatigue ger.  Det går självklart att dela upp rörelsen i kortare pass om man inte orkar en halvtimme. Men sammanlagt bör det bli en halvtimme om dagen. All rörelse räknas.
Vi fick lära oss identifiera och spänna den ack så viktiga tvärgående bukmuskeln, Transversus Abdominis, och bäckenbotten så klart. Inte lika lätt som det låter.
Avslutade med genomgång av maskinerna och sen tränade vi alla ett tag. Kändes oerhört skönt att få ta i en smula.

Kvart över fem är det middag och idag åt vi fiskgryta med potatis och sallad. Mycket äta blir det. Frukt, kaffe, vatten och te finns dessutom alltid framme, bara att ta, så svälter gör vi inte!

Vi var tre personer som tog en liten promenad efter maten. Det var skönt att få en smula frisk luft. Tyvärr var det så mörkt ute så omgivningarna är fortfarande osedda.

Inne igen hamnade vi i pysselrummet och knöt makraméarmband och vips var det dags för kvällsfika. Som sagt, svälter gör vi inte! Efter fikat knöt vi färdigt våra armband och sen var vi redo för att knyta oss själva.

Det är fantastiskt att vara här men oerhört jobbigt. Det märks att vi inte är friska och på topp.
Tanken jag bär med mig från dagen idag är tålamod och acceptans. Att ha tålamod och förstå att rehabiliteringen efter en cancerbehandling tar lång tid, ibland oerhört lång tid.  Acceptera att jag inte är på topp, att jag behöver längre återhämtning nu än tidigare. Acceptera att jag inte klarar av stress och en massa krav och höga förväntningar utan att min hjärna stänger av, utan att jag tappar den röda tråden, utan att jag tappar ord eller bara stänger av. Acceptera att det är så jag fungerar just nu. Tålamod att vänta tills jag blir bättre, i framtiden!

Annonser

Som nyår…

Standard

Nu är det dags, jag är packad och redo att åka iväg på min rehabvecka. Det blir inte vilken rehabvecka som helst utan en vecka mellan mitt gamla och mitt nya jag.
De flesta startar sitt nya liv vid nyår, jag gör detsamma nu. Å jag ser fram mot det, ser fram mot att få saker och ting på plats, få pusselbitarna att passa igen och fylla de tomrum som finns i mitt liv idag.

En del tomrum har kommit mer eller mindre av sig själv, andra har jag skapat själv. Å det är upp till mig att fylla dem igen.
Jag har ett tomrum för vänskap. Visst, jag har enormt många bekanta precis överallt i landet och någon vän här i närheten. Men mina helger är ofta tysta och tomma. Det kan gå dagar utan att jag ens pratar med en enda människa. Så vill jag inte ha det längre.
Jag har från och med nu även ett tomrum efter Mister Lipton. Telefonen är tömd på kontakter, bilder och mess. Mängder av  mail är raderade och alla de foton jag fått likaså. Borta! Tomt!
Jag otrivs i tystnad och ovisshet, jag hanterar det oerhört dåligt. Jag otrivs också att ha alltför gles, på gränsen till obefintlig, kontakt trots löften och prat om annat. För mig är det enkelt, vill man så gör man. Det går inte an att säga en sak och agera tvärt emot. Orden tappar sin betydelse och handlingarna blir till sanning.
Jag är inte ledsen utan mer vemodig på något sätt. Något som funnits i många många år är borta, den längsta kontakt jag haft med någon över huvud taget, bortsett från min familj så klart, är över.
Å nu ska det tomrummet fyllas med annat.

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta blogga efter min vecka. Kanske, kanske inte. Förmodligen blir det så trots allt eftersom jag är en skrivande människa. Antar att det blir så när jag lever mestadels i tystnad.

Det här blir bra, det måste det. Å det roar mig.

ooyl

Tack cancerfonden…

Standard

Mitt i allt elände som händer och sker runt mig är jag både lycklig och tacksam.

Jag är tacksam över alla de människor som skänker pengar till cancerrehabfonden som möjliggör för mig och andra att få en veckas rehab.
I morgon är det dags för mig. Jag kommer att vara på Rehabcenter Sfären till och med fredag. Något som jag sett fram mot länge. Förra året satte krossade axlar stopp för en rehabvecka men skit samma, nu är det äntligen dags.

Just cancerrehab är något som är rätt eftersatt. Men tack och lov så är det något som man nu börjar satsa på mer och mer. Jag är själv med i flera sammanhang där vi kämpar för att få än bättre rehab, fler insatser av fler intressenter och professioner. För rehab är oerhört viktigt och måste ges utifrån individens behov, inte  utifrån sjukhusens ekonomi och resurser.
Sen har vi så klart arbetsgivare som också måste förstå vikten av en frisk personal. Men där har vi oerhört mycket mer att jobba för.
Min egen arbetsgivare ville stötta mig i min rehabilitering när jag först bad om det. Jag ville gå på MediYoga och samtal en eftermiddag i veckan, fem eftermiddagar totalt. Men nops, ”ingen annan har beviljats det så därför får inte heller du” hette det.
Den här gången har jag inte ens frågat utan tar en veckas semester och åker iväg och njuter.

När jag kommer tillbaka är det som en ny människa. En människa med nya mål och nya vägar att gå. Å det roar mig!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bilderna kommer brackediakoni.se

Piggare och piggare…

Standard

Jag vet inte om det var månen, mina ihopkok och drycker eller M´s omhändertagande av mig igår som gjorde susen. Hur som, jag kände mig piggare idag än jag gjort på ett tag.

jag

Mitt pigga jag!

Så jag tog det lugnt på dagen och kunde därför vara med på kvällens roligheter. Började med MediYoga, ledd av bästa Lizah på Hållbar Hälsa. Så skönt att vara igång igen. Makalöst skönt! Å jag fick bara en hostattack under hela passet. Framgång!

Hasade vidare till Reginateatern där Vision bjöd på teaterföreställning och middagsmacka.

macka

Vegmacka som kunde ha mättat en mindre familj…

Vi såg Osvajpade Diamanter. En bra och rolig föreställning. Men att skratta utan att hosta som faan är svårt. Svårare än jag klarade av. F´låt! Fick förresten en googiebag med innehåll som kunde användas både under och efter föreställningen. Bra där!

gb

Penna, betygsenkät till ev. datingbara och kondom, extra stor och bred.

Nu är jag hemma och njuter ett glas rött. Är helt slut så det blir en tidig kväll. Kondomen får ligga kvar i förpackningen ett tag till…

vin

Ett glas rött, å sen i säng…

Dags att köpa nytt…

Standard

Jag har bestämt mig för att bo kvar ett par år här i Tomtebo. Fixa i ordning lägenheten undan för undan för att sen köpa nytt bo. Var jag sen ska bo vete fasen. Jag velar mellan att bosätta mig centralt eller dra iväg på nya äventyr längre bort. Tror dock att det löser sig när det väl är dags att flytta.
Har också funderat kring vad jag skulle vilja behålla av mitt bohag den dag jag säljer. Velar mellan att behålla allt som vanligt folk gör när de flyttar och göra mig av med allt för att sen bara skaffa det jag verkligen behöver och vill ha.
När det kommer till hur jag INTE vill att det ska se ut hemma är jag mer än säker. Å det är skönt!

hem

Ljuset…

Standard

Idag börjar jag faktiskt kunna ana ett ljus i mörkret. Nä, det är inte DET ljuset jag ser, jag ser det där förbättringsljuset i den mörka förkylningstunneln. Tack och lov!

Jag är feberfri och orkar vara vaken lite längre stunder än igår. Så pass lång stund att jag kunde ägna mig åt matlagning. Å är man sjuk ska maten vara färgglad, det är lag på det.

Så det så!

wp-1485433991615.jpg

Det är ingen idé…

Standard

Jag är inte typen som kan ta det lugnt. Jag är inte typen som kan låta bli att involvera mig när något intresserar eller berör. Så är det. Uppenbarligen.

Förutom mitt engagemang i gyncancerfrågor i allmänhet, patientinflytande samt rehabilitering i synnerhet, har jag även engagerat mig politiskt.

Jag är medlem i Liberalerna sedan ett tag tillbaka, sedan nyår sitter jag i Räddningsnämnden här i Uppsala. Å idag tog jag ytterligare ett kliv för att engagera mig i de allra viktigaste av frågor. Jag är medlem och styrelseledamot i Liberala Kvinnor i Uppsala!
Jag kommer precis från årsmötet där jag, och andra galet härliga kvinnor, blev invalda i styrelsen. Å jag ser verkligen fram mot året som kommer. Det finns hur mycket som helst att göra för oss Liberala Kvinnor. Å jag älskar att vara en del av de. Älskart!

16196062_10154534547802087_7623740888007589932_n

Collaget har jag snott av Anna Manell, tidigare ordförande i Liberala Kvinnor i Uppsala