Ner som en pannkaka…

Standard

Idag är det på dagen ett år sedan jag åkte till Gävle för att svira omkring med Marit. Vi hann in på den lokala puben och dra en öl. Vi hann också checka in på hotellet och ta ett uppfriskande bad i poolen.
Vi hann skratta en massa åt galenskaparna på TV, vi garvade ännu mer och skickade galna filmer till Nina. Sen duschade jag… halkade och krossade båda axlarna och ansiktet gjorde ett avtryck i golvet som säkert fortfarande syns.

Ambulans till Gävle sjukhus, efterföljande två veckor tillbringade jag på Akademiska sjukhuset. Fick hjälp att duscha EN gång på dessa två veckor. Det var hemskt, jag kunde bara röra på fingrarna till att börja med. Klarade inte av att göra något på egen hand. Inte ett dugg! Så utlämnad har jag aldrig varit, så totalt utan privatliv!
Goda vänner kom och hälsade på mig och höll mig sällis i morfindimman jag befann mig i.

Väl hemma levde jag med hemhjälp tre gånger om dagen. De skötte om mig som ett barn och gjorde allt utom att städa och handla. Övrig tid fick dottern hjälpa mig. Å den ungen har jag mycket att tacka för. Hon har gjort mycket mer än någon dotter ska behöva göra för en förälder.

Mats hjälpte mig igenom många helger… och han fick hålla all kontakt med hotell och försäkringsbolag. Marit och Nina var hit med hemlagad mat och gav mig sällis. Mina föräldrar småhandlade åt mig när mathem.se hade stängt. Min son och sondotter höll mig sällis och kom hit med mat. Dotter köpte kläder åt mig och jag fick låna pappas stora skjortor eftersom jag inte fick på mig mina kläder.

Mitt i allt gick jag på läkarbesök, var på tre olika sorters röntgenundersökningar och sjukgymnastik. Jag försökte sluta med morfinet, på egen hand då läkarna inte hjälpte mig med avtappning, och åkte på världens abstinens. Fick mer morfin och började om med nedtrappningen. Vankade omkring och grät nätterna igenom. Hade jag kunnat ta mig ut hade jag fixat cannabis, men jag var tvungen att bita ihop och härda ut.

Jag började jobba igen efter ett knappt halvår och sakta tog jag mig tillbaka till det rörliga livet igen.
Nu lever jag för fullt, kan röra mig rätt bra men inte som tidigare. Jag vaknar om nätterna av att jag har ont i axlarna, vänder på mig och somnar om. Flera gånger i veckan domnar armarna bort under natten.

Men jag är glad! Jag är glad över min familj och mina vänner som varit med mig på den här förkrossade resan. Å jag är glad över att jag lever, att jag inte slog ihjäl mig i duschutrymmet Å jag är glad över att ha kommit så långt med min rehab. Jag får fortfarande flashbacks från olyckan, å varje gång jag duschar tänker jag mig noga för innan jag rör mig. Nu kan jag åtminstone duscha utan att gråten överfaller mig.
Jag för framsteg. Inte varje dag, men jag gör framsteg och det är gott nog!

Å snart ska jag fira livet… Så det så!

 

Annonser

15 responses »

  1. Älskade finaste Mie ❤ Att du står upprätt är ett mirakel. Du är så oerhört stark, du är tillbaka m lite skavanker om man nu kan säga så utan att vara förmildrande överhuvudtaget 💜 Finns för dig 24/7! Puss puss 😘 ❤

  2. Som om jag glömmer den här dagen.
    Det är fantastiskt att du hämtat igen dig som du gjort. Du har en järnvilja och en förmåga att bestämma dig som man kan lära mycket av. Kram!!!

  3. Älskade ”Pratan” kom nyss hem från läkaren och ännu en förlängning av sjukskrivningen. Och just idag har jag tänkt mer än vanligt på dig vännen. Mitt i det helt förfärliga som hände dig och som du gick igenom så bar du mig igenom mitt helvete. Just då trodde jag nog att det var jag som supportade dig på det enda sätt jag kunde…Genom tokiga medelanden och morfinyra prator om bajsstatus och hur och var man kan hitta cannabis ifall man är sängbunden har krossade axlar rinnande tarmar och inga sådana kontakter *lätt att skratta åt i efterhand med DÅ var det blodigt allvar. Idag har vi skrattat och gråtit oss igenom ett år tillsammans och vet du, jag minns mest alla skratt. Vi slapp ge oss ut på den kriminella banan ha ha och så småningom även morfinet och visst är vi lite trasiga och kanske blir man inte som förr men jag återfann dig och lärde mig vikten av ett rejält asgarv och att alla borde ha en Prata. Jag älskar dig vännen och tack för att du är så galen stark modig och full av liv som du låter skvätta över på dina vänner. Tack för att jag slapp kämpa ensam 😍💪✊❤

    • Vet du, du bar mig minst lika mycket. Det var du som hjälpte mig behålla vettet genom dessa helvetesnätter när jag tände av. Fy faan.
      Å jag är så oerhört glad att vi funnit varandra… det fanns en mening med just det. Å jag älskart!
      Puss och kram… å stort tack för att just du är du. ❤

    • Jag har fått ett nytt träningsprogram som förhoppningsvis ska hjälpa mig. Om inte var jag välkommen tillbaka till ortopeden. Så det ordnar sig nog till slut:
      Ha en fin dag du också, ta hand om dig.

Var så goda, nu är det er tur att tycka till och skriva något!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s