Månadsarkiv: augusti 2011

Skördedag

Standard

Efter en vanlig dag på jobbet for jag ner till lott. Där var det dags att skörda en del godsaker… älskart!
Vi fick med oss potatis, morötter, sallad, mangold, bönor och gurkor. Väl hemma med allt det goda gjorde jag äppelmos!!
Närå, jag har inte fått snurren utan äppelmoset gjorde jag på äpplen jag fick igår av mina föräldrars vänner. Så i morgon är det jag som får hemkokt äppelmos på morgongröten. Jag ser redan fram mot att få äta frulle!

Förutom mos så har jag gjort ättiksgurka och en omgång saltgurka. Bönorna är kokta lite försiktigt och ligger nu i frysen och väntar på att få bli till en god bönvälling. Mangolden väntar på att förvällas innan den åker in i frysen.

Jäklar vad det är härligt med lottlivet… å ännu bättre blir det nästa år då vi får dubbel lycka!

Annonser

Börjar bli less…

Standard

Nu börjar jag verkligen bli less på att vara halvtafflig av diverse skador.
Visst, revbenet är inte i vägen om jag inte ligger länge på vänster sida och det kan jag ju undvika.
Men foten, min lilla fossing, den gör fortfarande ont och jag börjar bli redigt less på det.
Jag vill spinna! Spinna flera gånger i veckan bara för att det är så kul men framför allt för att jag behöver det! Men nu är det som det är och jag försöker hitta något positivt med det… kan dock inte komma på en enda sak!
Så alla ni fina, kommer ni på något positivt med att inte kunna spinna hoppas jag ni berättar det för mig.

Jag är abstinent!

Måndagsmys

Standard

Dagen idag ska gå i mysets tecken, det ska jag se till om inte annat.
Morgonen började med fikastund tillsammans med dottern. Vi sitter och tittar på bilder från Tel Aviv och främst på deras otroligt vackra stränder… Dottern ska till Israel tillsammans med sin svärfamilj om några veckor men drömmer sig dit redan idag. Å jag förstår henne helt och fullt!

Kvällen avslutas på lokal här i Gottsunda. Snälla Lisbeth bjuder in till en måbra-kväll där hon lär oss att ta hand om oss själva och må bra.
Tack för det Lisbeth, det ska bli superskönt!

Självklart återkommer jag med mer detaljer senare…

Det finns bevisat…

Standard

Kanske kan ord göra lika ont som fysiska slag och stötar. I varje fall framkallar avvisning i kärlekslivet fysisk smärta, hävdar en ny undersökning av hjärnaktivitet.
Tidigare undersökningar har visat att simulerad känslomässig avvisning möjligen har en koppling till ett nätverk av områden i hjärnan som bearbetar smärtans betydelse, men inte själva den sinnesmässiga upplevelsen.
Nu visar magnetröntgenundersökningar av hjärnan hos personer som fått korgen i verkligheten ”aktivering av hjärnområden som faktiskt hör ihop med upplevelsen av smärta”, säger psykologen Edward Smith vid Columbia University i New York, en av personerna bakom undersökningen.

Medan försökspersonerna befann sig i en MR-skanner, ombads de att titta på foton av sin före detta partner och tänka på avvisandet.
När de gjorde det, lyste de delar av deras hjärnor som bearbetar fysisk smärta – närmare bestämt den sekundära somatosensoriska cortex (hjärnbarken) och den bakomliggande insular cortex – upp.

Det gör ont att dumpas
Undersökningen är inte något ”egentligt socialt experiment. Vi kunde inte styra vem som hade upplevelsen av att bli avvisad, och vem som inte hade den”, påpekar Edward Smith.
”Detta gäller varje undersökning som utnyttjar en aktivitet som skett utanför laboratoriet”, säger han.

”Det finns alltid en möjlighet att en okänd faktor hos de personer som avvisats orsakar det särskilda mönster som vi ser.”
Trots det är resultaten slående, säger Edward Smith. I synnerhet för att forskarna analyserade 150 andra experiment med hjärnskanningar av negativa känslor – rädsla, oro, ilska, sorg – och fann att ingen av dessa känslomässigt smärtsamma upplevelser aktiverar hjärnans fysisk-sensoriska områden på samma sätt som en oönskad avslutning av ett förhållande.

”Kanske är det något särskilt med att bli avvisad.”

Herre gudars, inte hade de behövt lägga pengar på den här undersökningen… det hade räckt med att fråga mig!

Känslor är märkliga saker

Standard

De går inte att ta på, ändå kan man känna dem. De kan kännas som pirr i hela kroppen men de kan också ligga som en sten i magen. Känslor är som sagt märkliga saker men än sak är dock säker, alla har dem.
En del känslor, de flesta faktiskt, är jag stolt över att jag har och känner men de finns andra som jag helst skulle vilja vara utan.
Det är en känsla som de flesta av oss känner då och då men få erkänner att vi har. Men det tänker jag göra nu, erkänna alltså…
Jag har en känsla i kroppen som jag inte tycker om och det är svartsjuka!

Min svartsjuka, jag pratar enbart utifrån mig själv, har varit väldigt spontan. Den har slagit till med full kraft och jag har inte kunnat eller hunnit mota den. När den slagit till har inte ens mitt förnuft kunnat tysta den.

Naturligtvis beror det på mina upplevda, samlade erfarenhet som givit mig en personlig osäkerhet, dålig självkänsla och någon slags rädsla att vara otillräcklig. Så mycket har jag förstått.

Det låter inte ett dugg kul och jag lovar, det har inte varit det heller, inte ett dugg. Jag kan lova att ansiktsboken har spätt på den här negativa och tärande känslan i mig mycket mer än något annat.
Just kvinnor verkar tro att de kan skriva vad som helst till en annan man, gift man, utan en tanke på att det finns en fru som ser allt.
Att skicka hjärtan, tala om hur saknad han är, komma med sexuella anspelningar och synas på loggen dagarna i ända är inte helt ovanligt. Jag undrar om dessa kvinnor tänker på hur de beter sig över huvud taget?

Hur som, för mig har det varit en källa till svartsjuka… och det är jag inte stolt över, inte ett dugg. Jag är åtminstone öppen med det och DET är jag stolt över.

Jag har funderat över om jag kunnat göra något själv? (Nu pratar jag inte om professionell hjälp utan rent handfast, på fejan till exempel.)
Jag förstod att jag var på gränsen till larvig när jag kände svartsjuka. Men som sagt, jag gjorde det. Därför sa jag inget, inget till någon! Jag blev i stället ledsen och kände mig utanför förutom sotis.
Naturligtvis skulle jag ha tagit upp händelserna hemma men förutom det, vad borde jag ha gjort. Jag drog mig undan och skrev inget själv, jag ville inte ens se. Borde jag ha klivit in och skrivit något, visat att jag fanns, gjort mig delaktig? Skulle jag ha kunnat stoppa det utan att göra bort mannen? Eller hade de börjat maila i smyg i stället för öppet?
Jag vet faktiskt inte och inte lär jag få svar på det heller. Jag vet bara att jag har varit och är svartsjuk men med vetskap kommer också chansen att göra något åt det.

Och det ska jag!